Lagstiftningen inom europeiska unionen delas i huvudsak in i primärrätt och sekundärrätt. Detta innebär att unionens lagstiftning inte har samma värde; det finns istället en hierarki. Sekundärrätten utgör ett slags andrahandsrättskälla och har lägre dignitet än primärrätten. Något förenklat kan man säga att primärrätten är en förutsättning för att sekundärrätten skall utvecklas. Det är nämligen unionens institutioner som lagstiftar inom ramen för sekundärrätten och behörigheten för dessa institutioner att lagstifta kommer från bestämmelser i primärrätten (från fördragen).
EU:s institutioner antar så kallade rättsakter inom ramen för sina arbetsuppgifter. Sekundärrätten delas in i bindande rättsakter och icke-bindande rättsakter. Bland de bindande rättsakterna hittar vi förordningar, direktiv och beslut. De icke-bindande rättakterna utgörs bland annat av rekommendationer och yttranden. En förordning antas gemensamt av Europaparlamentet och rådet på förslag av Europeiska kommissionen. Detta sker genom ett ordinarie lagstiftningsförfarande. En förordning har allmän giltighet genom att den inte riktar sig till en bestämd adressat; den gäller istället för alla. Förordningar kan täcka vitt skilda ämnesområden och ställer sig över den inhemska lagen. Om det i svensk lag finns en bestämmelse som strider mot en bestämmelse i förordningen, så är det förordningen som gäller. Medlemsstaterna behöver inte vidta några speciella åtgärder för att förordningen skall vara giltig i landet. En förordning är bindande i alla delar och direkt tillämplig i medlemsstaterna.
Direktiven, å sin sida, skiljer sig lite från förordningar genom att de sätter upp ett mål som medlemsstaterna skall uppfylla. Direktiven antas på samma sätt som en förordning, d.v.s. genom ett ordinarie lagstiftningsförhållande. Adressaten vad gäller direktiven är medlemsstaterna. Ofta är syftet med ett direktiv att förhindra och eliminera olikheter i medlemsstaternas lagstiftning. Om medlemsstaternas lagstiftning är alltför olik, så kan det vara skadligt för bland annat den inre marknaden. Därför försöker EU genom diverse direktiv utjämna skillnaderna och erbjuda samma möjligheter. Det skall dock påpekas att medlemsländerna är ansvariga för direktivens implementering. Som nämndes ovan, så tar direktiven upp mål som varje medlemsstat skall uppfylla. Hur dessa mål skall uppfyllas i praktiken är ett beslut som tas av medlemsstaterna. Detta innebär att medlemsstaterna kan välja det alternativ som bäst passar den rådande lagstiftningen och praxisen.
Den tredje formen av bindande rättsakter som finns inom unionens sekundärrätt är beslut. I fördraget om europeiska unionens funktionssätt anges att beslut är bindande till alla delar. För det fallet att beslutet riktar sig till en specifik adressat, så är beslutet inte bindande för någon annan. Besluten antas på samma sätt som förordningarna och direktiven och riktar sig ofta till en medlemsstat eller en mindre aktör, till exempel ett bolag.
Rekommendationer, som inte är bindande, antas av rådet. De fungerar ungefär som riktlinjer för medlemsstaterna, medborgarna inom unionen och de övriga institutionerna. Yttranden är inte heller bindande och är ett sätt för unionen att yttra sin åsikt i en viss fråga.