Maastrichtfördraget är ett av Europeiska unionens grundfördrag. Det kallas också för fördraget om Europeiska unionen. Att ett fördrag utgör ett grundfördrag innebär i praktiken att det fungerar som ett slags grundlag. Det är utifrån bestämmelserna i grundfördragen som samarbetet inom unionen fortskrider. När och om unionen anser att samarbetet behöver utvecklas, så antas ändringsfördrag för att uppdatera grundfördrag. Det är genom ändringsfördrag som ändringar i grundfördragen görs.
Maastrichtfördraget undertecknades den 7 februari 1992 och det trädde ikraft i slutet på år 1993. Det var dock inte unionens första fördrag, men väl det första fördraget som antog bestämmelser om unionens tre pelare. De tre pelarna som instiftades var alla juridiska personer, det vill säga att varje pelare hade förmågan att ha skyldigheter, ingå avtal och få rättigheter. Syftet med att skapa dessa tre pelare var att öka samarbetets styrka och omfång. Detta gjorde man genom att inordna viktiga fokusområden i följande tre pelare:
Europeiska gemenskaperna (EG): Denna pelare var kanske den viktigaste och mest kända. Den bestod av Europeiska gemenskapen, Europeiska kol- och stålgemenskapen samt Euratom. Till stor del berodde denna igenkänning på att samarbetet inom Europeiska gemenskaperna hade överstatlig karaktär. Den överstatliga karaktären gav unionen möjlighet att utveckla samarbetet och anta regelverk, trots att inte alla medlemsstater var överens. Samarbetet gav alltså direkt genomslag i den nationella lagstiftningen.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP): Denna pelare var av mellanstatlig karaktär. Det krävdes avtal mellan medlemsländerna och transformering i nationell lag för att samarbetet inom GUSP skulle få någon kraft. Med avtal följer givetvis att avtalsparterna är eniga. Detta var, som nämnts ovan, inte ett krav för samarbetet inom Europeiska gemenskaperna.
Polisiärt- och straffrättsligt samarbete (PSS): Även denna pelare saknade överstatlig karaktär. Istället baserades samarbetet på konsensus och avtal som sedan togs in i den nationella lagstiftningen. Föremål för verksamheten inom denna pelare var att bekämpa och motverka internationell brottslighet. En stor del av samarbetet bestod av att utbyta information.
Denna pelarstruktur existerar inte längre. I samband med att Lissabonfördraget trädde ikraft den 1 december 2009, så blev Europeiska unionen en egen juridisk person och pelarstrukturen slopades. Det skall dock poängteras att innehållet i pelarna fortfarande existerar i en eller annan form, men det ansågs inte längre nödvändigt att ha denna uppdelning.
Det fanns fem stycken uttalade mål med Maastrichtfördraget. Eftersom detta fördrag skulle bli det andra i ordningen av grundfördrag ville man förstärka institutionernas roll i samarbetet, man ville höja dess effektivitet, man ville utveckla samarbetet och skapa en social dimension som skulle befinna sig närmare europeiska unionens medborgare, man ville skapa en monetär union och så ville man upprätta en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Vad gäller den monetära unionen, så ville man skapa en gemensam valuta för unionens medborgare och på så sätt förstärka den gemensamma marknaden. I Maastrichtfördraget kommer man överens om att en gemensam valuta skall införas gradvis. Den första etappen påbörjades redan innan Maastrichtfördraget undertecknades och gick ut på att man skulle avreglera kapitalrörelserna. Sedan skulle man harmonisera medlemsstaternas ekonomiska politik och på så vis göra de redo för att anta en ny valuta i sin ekonomi. Detta andra steg skulle, enligt planeringen, tas år 1994. Fem år senare skulle den tredje etappen påbörjas, genom att man faktiskt skapade en gemensam valuta och skapade en bank som skulle ansvara för den penningpolitik som skulle bedrivas i de länder som antog euron som sin valuta. Banken skulle heta Europeiska centralbanken.