En säljare kan vid en fastighetsförsäljning friskriva sig från ansvar för fel och brister i densamma. Sådana friskrivningsklausuler i köpekontrakt är ett effektivt sätt för säljaren att skydda sig mot ersättningsanspråk från köparen, exempelvis för dolda fel vilket säljaren enligt huvudregeln ansvarar för. Exempelvis kan denne friskriva sig från ansvar för att dräneringen är felaktig. För att en friskrivning skall gälla måste den vara preciserad.
Äldre fastigheter säljs ofta med friskrivningsklausul. För det fall friskrivningsklausul för dolda fel finns med i köpekontraktet bör köparen se upp. Det kan exempelvis innebära att köparen kan stå med en byggnad som kräver omfattande renoveringsarbeten för att vara tjänlig som bostad eller lokal i en verksamhet.
Det finns två olika huvudtyper av friskrivningsklausuler vid fastighetsförsäljning:
1. egenskapsfriskrivning
2. påföljdsfriskrivning
Egenskapsfriskrivning innbär att säljaren friskriver sig från fastighetens kvalité. Den är en upplysning om att fastighetens standard i ett eller flera avseende är låg. Det kan ske genom en allmänt utformad klausul av typen "fastigheten säljs i befintligt skick". Utgångspunkten är att sådana generella egenskapsfriskrivningar inte godtas som en giltig friskrivning. Preciserade egenskapsfriskrivningar, å andra sidan, kan godtas.
Påföljdsfriskrivningar ger säljaren en möjlighet att friskriva sig från påföljder vid fel i fastighet. Påföljderna vid fel i fastighet är; nedsättning av köpeskillingen, hävning eller skadestånd. En påföljdsfriskrivning innebär att säljaren friskriver sig från fel och köparen därmed inte har rätt till exempelvis nedsatt köpeskilling. En påföljdsfriskrivning som är generell till sin karaktär anses vara tydlig nog och utgångspunkten är att de gäller. De gäller däremot inte när säljaren har känt till felet och det för köparen har varit ett dolt fel. I dessa fall har säljaren en upplysningsplikt och får inte friskriva sig från ansvar.
De generella påföljdsfriskrivningarna är giltiga, om de är klara och tydliga. De två övriga klausultyperna bör som utgångspunkt godtas. Fortfarande kan dock avvikelser förekomma. I konsumentrelationer, d.v.s. köp mellan en konsument och en näringsidkare, är utgångspunkten att friskrivningar från fel i fastighet inte kan godkännas.
Anledningen till att en motpart önskar införa en friskrivningsklausul i kontraktet varierar. Ofta är det en allmän motvilja att ta på sig ett visst ansvar eller att överhuvudtaget utsätta sig för risker. I många fall är friskrivningar emellertid välmotiverade. Vid tidpunkten för avtalsslutet är det ofta svårt, eller rent av omöjligt, för säljaren att förutse omfattningen av de kostnader han senare kan komma att drabbas av. Det finns därför en anledning att friskriva sig för att undvika eller begränsa sådana framtida kostnader. Detta gäller framförallt när säljaren är en privatperson, eftersom denne i regel inte har ekonomisk beredskap att bära ett sådant ansvar. Är säljaren däremot en juridisk person, som i sin yrkesmässiga verksamhet regelmässigt handlar med exempelvis fastigheter, ter det sig ofta naturligt för denne att acceptera ett långtgående ansvar.