Att avtal skall hållas är en grundläggande utgångspunkt inom avtalsrätten. Om denna princip inte gällde skulle osäkerheten i samhället bli alltför stor och våra ekonomiska system skulle inte fungera. Alla måste kunna känna sig säkra på att om de avtalar något kommer detta avtal respekteras och även bli möjligt att framtvinga. Det är av denna anledning man måste kunna vända sig till en domstol för att med tvång se till att en avtalspart uppfyller sina avtalsrättsliga förpliktelser. Dock skulle principen om att avtal skall hållas knappast vara hållbar om det inte stod varje människa fritt att välja om man skall ingå avtal och under vilka förutsättningar. Principen om avtalsfrihet är en lika grundläggande och viktig princip som den om att avtal skall hållas. Därför tillkommer varje avtalspart möjligheten att själv välja när, var, med vem och på vilka villkor ett avtal skall ingås. Att avtalet är en överenskommelse mellan två parter som skall accepteras av de båda, vilket givetvis i många fall måste leda till en hel del kompromisser, är en senare fråga.
Pacta sunt servanda
Pacta sunt servanda är ett latinskt uttryck som betyder att avtal skall hållas. Som nämnts ovan är detta en grundläggande princip inom avtalsrätten och samhället som sådant. Innebörden av detta är att den som ingått ett avtal eller på annat sätt lämnat ett bindande löfte måste utföra de prestationer som utlovats. Om personen, eller företaget, inte uppfyller detta kan rättsliga sanktioner vidtas för att på så vis framtvinga prestationen. I svensk rätt finns inget krav på att en motprestation skall utföras för att avtalet skall vara bindande. Istället kan även sådana löften eller avtal som innebär att det endast är den ena parten som skall prestera något vara bindande. Dock kan det finnas begränsningar beträffande när bundenheten uppkommer. Har exempelvis någon lovat att utge en gåva är detta löfte i regel inte bindande förrän gåvan faktiskt har utgetts.
Löftesprincipen
Ett anbud om att sluta avtal är bindande för den som lämnat det. Denna princip brukar kallas för löftesprincipen och är även den en grundläggande avtalsrättslig princip. Den som lämnar ett svar på ett anbud är bunden av svaret om svaret innebär en accept av anbudet. I sådana fall har ett bindande avtal kommit till stånd. I vissa andra länder gäller istället en princip som kallas för kontraktsprincipen. Enligt denna är ett anbud inte bindande och bundenheten uppkommer då först när anbudet accepterats. Dock gäller inte denna princip i svensk rätt. Avsteg från huvudregeln, att anbudet är bindande, kan dock göras genom att anbudsgivaren i anbudet gör ett förbehåll om att bundenhet uppkommer först då anbudsgivaren har accepterat en accept. I sådana fall innebär anbudet i realiteten en förfrågan om att lämna anbud och då är det som i annat fall hade varit en accept att beteckna som ett anbud.
Konsekvenser av att avtalet inte fullgörs
Som nämnts tidigare kan en motpart ha rätt till att vidta rättsliga åtgärder mot den som inte uppfyller sin del av avtalet. Man kan indela de åtgärder som kan vidtas i två kategorier; påföljder på grund av att fullgörelse inte skett och tvång till fullgörelse. Tvång till fullgörelse innebär att parten föreläggs, av rätten, att fullgöra sina avtalade prestationer. Ofta kan Kronofogdemyndigheten förelägga parten vid vite att fullgöra vad som bestämts av rätten. Påföljder på grund av att fullgörelse inte skett hänger samman med avtalet. Det kan vara fråga om åtgärder som parterna redan avtalat om eller sådant som följer av lag. Exempel på sådana åtgärder är skadestånd, hävning, prisavdrag, innehållande av egen prestation och dylikt.