När en avtalspart lämnar ett anbud att ingå avtal är han eller hon bunden av sitt anbud under en viss tid. Denna tid brukar benämnas acceptfrist. Om acceptanten, d.v.s. den som tar emot ett anbud, inte lämnar sin accept inom denna tid är anbudsgivaren inte längre bunden av anbudet. Detsamma gäller om acceptanten avslår anbudet. Skulle acceptanten acceptera anbudet har ett bindande avtal ingåtts i enlighet med anbudet. I vissa situationer händer det dock att acceptanten antar anbudet, men på något sätt ändrar detta. Det kan till exempel handla om ett förbehåll, ett villkor eller tillägg som inte stämmer överens med det lämnade anbudet. En sådan accept brukar i avtalsrättsliga sammanhang kallas för oren accept.
När en oren accept lämnas är anbudsgivaren i regel inte längre bunden av sitt anbud, vilket också kan uttryckas med att acceptfristen upphör att gälla. Detta beror på att det inte föreligger två samstämmiga viljeförklaringar som kan utgöra ett avtal. Istället gäller att den orena accepten räknas som ett avslag av det ursprungliga anbudet tillsammans med ett nytt anbud enligt acceptens innehåll. Den första anbudsgivaren har då att bestämma om denne vill ingå avtal i enlighet med acceptantens anbud eller om anbudsgivaren hellre vill avstå att ingå ett avtal med de nya förutsättningarna. Acceptanten, som i och med den orena accepten lämnat ett nytt anbud, blir istället bunden under en ny acceptfrist inom vilken den ursprungliga anbudsgivaren måste bestämma om denne vill acceptera det nya anbudet. Den ursprungliga anbudsgivaren kan i sin tur svara med en oren accept och på så vis kan olika anbud lämnas fram och tillbaka mellan de båda parterna tills de kommit fram till önskat avtalsinnehåll.
Ett undantag från huvudregeln, d.v.s. att en oren accept ska anses som ett avslag förenat med ett nytt anbud, görs för det fall acceptanten anser att accepten överensstämmer med anbudet och anbudsgivaren måste inse detta. Med andra ord: om man nås av ett svar som nästan, men inte helt, överensstämmer med anbudet så kan man alltså ändå bli bunden av avtalet med de ändringar som svaret innehåller, om man borde förstå att acceptanten är i villfarelse och tror att anbuden överensstämmer. Den ursprunglige anbudsgivaren kan dock undvika att bli bunden av avtalet i sin nya lydelse genom att han eller hon snarast meddelar acceptanten om att det är fråga om en oren accept och att denne inte vill ingå avtalet. Detta meddelande ska lämnas utan oskäligt uppehåll, vilket innebär att anbudsgivaren inte kan vänta med att lämna ett sådant meddelande. Skulle anbudsgivaren underlåta att meddela acceptanten uppkommer nämligen avtal i enlighet med vad accepten innehåller. Detta innebär att den ändring acceptanten gjort i sin accept blir avtalsinnehåll, och den ursprunglige anbudsgivaren blir bunden av detta på grund av sin passivitet. Dock bör uppmärksammas att man knappast kan anse att anbudsgivaren måste ha insett att acceptanten har en sådan uppfattning om det är uppenbart att accepten avviker från anbudet.
Det kan i många fall vara relativt svårt att avgöra om accepten ska betecknas som oren eller inte. Detta beror på att alla ändringar, tillägg m.m. inte anses leda till att accepten bli oren. Ibland kan anbudsgivaren exempelvis ge acceptanten en möjlighet att inom vissa ramar bestämma hur mycket av en viss vara som ska beställas. Att acceptanten gör en sådan precisering kan då inte anses som en oren accept. Vidare räknas i regel inte en ändring som är till förmån för anbudsgivaren, exempelvis att dennes skyldigheter inte blir lika omfattande, som en oren accept. I vissa situationer kan det inte anses vara en oren accept om acceptanten bifogar standarvillkor till accepten, detta gäller om standardvillkoren normalt används i branschen och anbudsgivaren därmed kan anses ha för avsikt att tillämpa dessa. Huruvida accepten är oren eller inte får bestämmas slutligen genom en objektiv bedömning av anbudet och accepten och vad de kan anses innehålla.