Avtalsfrihet


Avtalsfrihet är ett mycket viktigt begrepp och en fastslagen privaträttslig princip inom juridiken som innebär att var och en har möjligheten och friheten att ingå avtal. Avtalsfriheten berörs främst i sammanhang då man talar om civilrätt, eller privaträtt som det också heter.

Själva principen om avtalsfrihet är dock tämligen vagt formulerad. Man kan därför med lätthet ställa sig frågan vad avtalsfriheten får för konsekvenser i praktiken. I konkreta och något förenklade termer kan man säga att avtalsfriheten ger varje individ möjligheten att ingå avtal. Den ger också möjligheten att underlåta att ingå avtal. Detta innebär att man inte kan tvinga någon att skriva under ett avtal. Om så ändå sker, så är det avtalet ogiltigt. Denna regel har dock undantag, eftersom det i vissa fall finns en plikt att ingå avtal. Detta kallas för kontraheringstvång och uppkommer i situationer där företag exempelvis har en monopolställning eller då man vill värna om konkurrensen på marknaden. Den senare situation kan bli aktuell då ett företag säljer sina varor till en återförsäljare men inte till en annan. Detta har en klart konkurrensbegränsande effekt, som man försöker att undvika genom en kontraheringsplikt. Kontraheringsplikten handlar i mångt och mycket om att man inte skall diskriminera. En vidare aspekt på avtalsfriheten är att individen har friheten att ingå avtal med vem den vill. Vad gäller avtalsinnehållet är utgångspunkten att parterna till avtalet också bestämmer vad som skall avtalas. Detta är alltså avtalsfrihetens huvudsakliga komponenter.

När väl ett avtal har ingåtts, så kan man säga att friheten gällande avtalet blir lite mer begränsad. Med detta avses att den som är part i ett avtal har en skyldighet att fullfölja avtalet. Det uppstår en avtalsbundenhet. Avtal handlar i regel om att tilldela parterna rättigheter och skyldigheter. Skyldigheten ligger ofta i att parten måste prestera. Om denna part inte presterar på det sätt som anges i avtalet, så föreligger ett avtalsbrott. Det skall poängteras att det inte handlar om ett straffrättsligt brott i detta sammanhang, utan om att den ena partens handling eller underlåtenhet att handla ”bryter” mot avtalet. För att avtalsfriheten inte skall naggas i kanterna finns det sanktioner för de fall det föreligger ett avtalsbrott. Om den ena parten i avtalet inte har fullgjort sina skyldigheter, så skall han eller hon kompensera för den skada som har förorsakats den andra avtalsparten. Den part som inte har gjort sig skyldig till avtalsbrott skall alltså inte behöva bli lidande eller hamna i en sämre sits. Med detta vill lagstiftaren klargöra en annan princip, nämligen den om att ingångna avtal skall hållas. Denna princip uttrycks ofta på latin: pacta sunt servanda.

Bläddra bland juridiska artiklar