Enligt svensk avtalsrätt är huvudregeln att avtal ingås genom anbuds- och acceptmodellen. En huvudregel inom denna är att ett anbud inte är bindande förrän det har kommit mottagaren till handa. Dock finns det vissa variationer av denna huvudregel och dessa ska behandlas mer nedan.
När mottagaren inte fått kännedom om förklaringen
När avtal ingås genom realhandlande krävs inte alltid att mottagaren får faktisk kännedom om handlandet som leder till avtalsslutandet. Ett exempel är när en person ställer en bil på en parkeringsplats. Den som parkerar bilen är skyldig att betala parkeringsavgiften även om personen som äger parkeringen inte får reda på att bilen parkerats där. Detta beror på att det är fråga om ett definitivt utnyttjande av en tjänst och då finns det inte längre någon möjlighet att ändra sig. Här anses tydligen att rättshandlingen har kommit mottagaren till handa när bilen parkeras på parkeringsplatsen. På samma sätt som ett mail anses ha kommit någon till handa när det finns i personens inbox. Det krävs på så vis inte att mottagaren har läst, och därmed tagit del av mailet, för att det ska ha kommit mottagaren till handa. Därav är det möjligt att ett bindande avtal har uppkommit utan mottagarens vetskap.
När mottagaren inte har fått förklaringen
Vid realanbud ingås avtal genom att någon tillägnar sig avtalsföremålet. Detta sker genom så kallat realhandlande, vilket innebär att avtalsparterna inte för någon diskussion kring avtalsvillkoren och accepten är inte uttrycklig. Det är istället partens handlande som visar att denne vill ingå avtal. Ett exempel på när avtal ingås genom realhandlande är när en bokklubb skickar ut böcker till sina kunder och kunderna genom att läsa boken accepterar avtalet. I detta fall kommer i regel accepten inte anbudsgivaren till handa. Dock anses avtal ändå kunna komma till stånd genom sådant handlande. I dessa situationer är det oftast självklart för acceptanten att denne, genom tillgodogörande av avtalsföremålet, blir bunden av avtalet och därmed måste betala för avtalsföremålet. I sådana situationer ingås inte avtalet genom yttrande av ömsesidiga viljeförklaringar utan istället genom ett anbud och handlandet som följer efter anbudet. Detta innebär att avtalsingående genom realhandlande är ett avsteg från den sedvanliga anbuds- och acceptmodellen. Även om det ankommer på anbudsgivaren att bestämma vilket handlande som krävs för att avtalsbundenhet ska uppkomma kan denne dock inte föreskriva att alla sorters handlande ska leda till acceptanten blir bunden. Som exempel kan nämnas att anbudsgivaren inte kan föreskriva att avtalsbundenhet ska uppkomma genom passivitet, d.v.s. trots att acceptanten inte företar någon handling.
Avtalsbundenhet utan viljeförklaring
I vissa situationer kan avtalsbundenhet uppkomma även om någon viljeförklaring inte lämnats. Som exempel kan nämnas realhandlande som behandlats ovan men även avtalsingående vid kontraheringsplikt. Med kontraheringsplikt menas att avtal måste ingås. I sådana fall skulle man kunna se kontraheringsplikten som ett anbud till alla på så vis att vem som helst kan acceptera och därmed ingå avtal, vare sig den som är underkastad kontraheringsplikt vill eller ej. Kontraheringsplikt är inte vanligt men kan bland annat förekomma då ett bolag har en monopolställning på marknaden.