Så ingås avtal - förutsättningar för att skapa bindande avtal


Att ingå bindande avtal framstår kanske spontant som något okomplicerat och lättsamt, två parter som önskar uppnå olika mål utbyter prestationer eller varor och båda är nöjda. Så är emellertid inte alltid fallet; faktum är att mängder av tvister uppstår kring avtal och en kategori av dessa tvister rör om bindande avtal över huvud taget har kommit till stånd. Exempel på vad som kan föranleda en sådan tvist är om en av parterna inte förstått vad avtalet inneburit eller kanske bara efter avtalets ingående insett att han gjort en dålig affär. I denna artikel kommer därför beskrivas vad som krävs för att bindande avtal ska komma till stånd, och vad man som avtalspart ska tänka på när man ingår avtal för att försäkra sig om att de kommer att hålla.

Den svenska avtalsrättens regler för ingående av avtal bygger på två, till synes enkla och lättförståeliga, faktorer: anbud och accept. Den ena parten kommer med ett anbud, om att exempelvis utföra ett arbete för denne till ett visst pris, som motparten antar genom en accept. Man brukar säga att parternas överensstämmande viljeförklaringar binder dem som avtal och det verkar förstås inte så komplicerat. Som ska visas i det följande gäller dock regler för både anbuden och accepterna som man bör känna till.

Anbudet är vanligtvis det första steget i avtalsförhandlingen. Ordet anbud har inte bara en vanlig språklig mening, utan också vad man kallar en legaldefinition. Enligt avtalslagens mening utgör ett anbud, om inget annat sägs, ett så konkret och definierat erbjudande att det för den utpekade motparten inte ska behövas mer än att svara ja för att acceptera det. Anbudet ska alltså vara konkret och riktat till en utpekad motpart. Ett exempel där det antagligen brister i det senare ledet, är sådana reklamblad i vilka man erbjuds att köpa en vara i en affär för ett visst, vanligen lågt, pris. Eftersom dessa inte är riktade till en utpekad adressat utgör dessa erbjudanden utbud och är alltså inte avtalsrättsligt bindande för affären.

Ett anbud som uppfyller ovan nämnda krav är som utgångspunkt bindande, men anbudsgivaren är förstås, även om ingen tid för när han senast vill ha svar specificeras, inte bunden för all framtid av sitt anbud, utan motparten måste svara inom skälig tid. Orsaken till detta stadgande är förstås att motparten inte, på anbudsgivarens bekostnad, ska kunna spekulera i prisvariationer och dylikt. Vad som är skälig tid kan variera beroende omständigheterna i det enskilda fallet och i tidsgränsen inräknas den tid det tar att skicka anbudet och accepten, alltså befordringstiden. Önskar man inte använda lagens regler kan man som anbudsgivare ange när man senast vill ha svar. Tiden för acceptfristen, vilket sammanfaller med den tid när ett anbud blir bindande, börjar löpa när motparten tar del av anbudet. Med detta avses att motparten läser det och ska inte blandas ihop med termen ”kommit tillhanda” som innebär att det ska ha nått honom.

För att accepten ska medföra ett bindande avtal krävs två saker: den ska ha nått anbudsgivaren inom rätt tid och den ska vara ”ren”. Tidskravet räknas antingen som beskrivits ovan eller, om anbudsgivaren krävt svar inom en viss tid, enligt denna. Att accepten ska vara ”ren” innebär, enkelt uttryckt, att den ska överensstämma med anbudet. Om anbudet exempelvis stadgar att man önskar sälja ett smycke till någon för 10 000 och motparten svarar att han kan tänka sig att köpa smycket för 8 000 är det inte en ren accept, utan ses istället som ett avslag på anbudet varmed också ett nytt anbud uppstår.

Det bör dock noteras att det i vissa fall kan uppstå en situation där acceptanten tror att hans accept är ren. Om den ursprunglige anbudsgivaren inser detta måste han uppmärksamma motparten på att så inte är fallet, annars riskerar han att bli bunden av den orena accepten.

Bläddra bland juridiska artiklar