Kontraheringsplikt innebär ett tvång att ingå avtal. Som synonymer används ofta avtalstvång, skyldighet att avtala, kontraheringstvång etc. Detta tvång att ingå avtal förekommer i civilrättsliga och privaträttsliga sammanhang, det vill säga privata aktörer emellan. Kontraheringsplikten kontrasteras mot huvudregeln som är full avtalsfrihet mellan privata aktörer.
Trots att lagstiftaren helst inte vill blanda sig i privaträttsliga angelägenheter har man funnit att det i vissa sammanhang finns intressen som är så viktiga att skydda att man till och med kan frångå den dominerande principen om avtalsfrihet. Ett exempel på en situation där kontraheringsplikt kan göra sig gällande är inom handeln. Varje gång vi handlar något ingår vi som bekant ett avtal med säljaren. Kontraheringsplikt för näringsidkare i förhållande till potentiella konsumenter kan är inte så vanligt förekommande i praktiken. Näringsidkarens avsikt med handeln är som bekant att maximera sin omsättning och för att uppnå detta mål finns det ingen anledning att utesluta vissa konsumenter. Det kan däremot bli aktuellt att ha en kontraheringsplikt även i dessa sammanhang, exempelvis beroende på vilka slags varor det handlar om. Om näringsidkaren handlar med varor, eller tjänster för den delen, som är högst nödvändiga för konsumenten så kan det tänkas att det kan finnas en kontraheringsplikt. Detsamma gäller om det inte finns så många näringsidkare som erbjuder likadan vara eller tjänst. Då är konsumenten i än högre grad beroende av att kunna ingå avtal med näringsidkaren. Idag är det dock sällsynt att det uppkommer behov av att föreskriva kontraheringsplikt inom vissa branscher eller avseende vissa produkter. Ett praktiskt exempel som kan tas är att konsumenter som huvudregel inte får nekas att öppna ett sparkonto i en bank (dvs. inlåning).
Om vi uppehåller oss vid kontraheringsplikt inom handeln, så kan det nämnas att skyldigheten att ingå avtal kan göras gällande gentemot andra näringsidkare. Det bakomliggande intresset i det här fallet är att främja konkurrensen. Om vi antar att en näringsidkare utesluter vissa leverantörer eller återförsäljare i sin näringsverksamhet, så kan det få ganska allvarliga konsekvenser i praktiken. Om näringsidkaren är tillräckligt stor på marknaden kan denne rent av förhindra att nya aktörer etablerar sig på marknaden. Kontraheringsplikt gäller också då staten avser att ingå avtal med näringsidkare genom ett så kallat upphandlingsförfarande. Alla intressenter ska då ha möjligheten att presentera sina förslag till avtal.