Kvarstad är ett straffprocessuellt tvångsmedel som kan användas för att säkra verkställigheten av domen i ett brottmål. Kvarstad är således inte ett tvångsmedel som kan användas för att säkra bevisning i målet, till skillnad från exempelvis husrannsakan och beslag. Det som kvarstad kan användas för att säkra är det penninganspråk som staten kan få på den misstänkte personen, exempelvis om han eller hon döms till böter eller företagsbot, eller för att säkra målsägandens anspråk på skadestånd eller annan ersättning. Om den misstänkte personen begått ett inbrott och stulit målsägandens dator eller någon annan egendom och egendomen senare påträffas hos den misstänkte är det dock inte möjligt att belägga egendomen med kvarstad för att säkra att målsäganden ska få tillbaka sin egendom. Det är heller inte möjligt att använda kvarstad för att täcka ett eventuellt anspråk på rättegångskostnader som den misstänkte personen döms att betala. Kvarstad kan således utelsutande användas för att säkra eventuella penninganspråk som uppstår i och med meddelandet av domen.
För att kvarstad ska bli aktuellt måste den misstänkte personen vara åtminstone skäligen misstänkt för ett brott, vilket innebär att det måste finnas vissa konkreta omständigheter som talar för att personen ifråga begått det aktuella brottet. Det krävs dock ingen större visshet om att det faktiskt är den misstänkte personen som begått brottet. Dessutom måste det finnas en fara för att den misstänkte personen kommer att avvika, undanskaffa egendom eller på något annat sätt undandra sig att betala exempelvis böter eller företagsbot till staten eller skadestånd till målsäganden, om man kan anta att han eller hon på grund av brottet kommer dömas till att utge sådan ersättning. För att kvarstad ska få meddelas krävs alltså att det föreligger en viss sabotagerisk. Denna sabotagerisk är kvalificerad på ett visst sätt, det krävs att det skäligen kan befaras att den misstänkte kommer att på något sätt undandra sig från att betala ersättningen till staten eller målsäganden. "Skäligen befaras" kan jämföras med misstankegraden "skäligen misstänkt", som är en av de lägre misstankegraderna. Det ska således finnas vissa konkreta omständigheter som talar för att den misstänkte kommer att undandra sig att betala ersättningen på något sätt.
Om villkoren i ovanstående stycke är uppfyllda, får man fatta beslut om kvarstad på så mycket av den misstänktes egendom att ersättningsanspråket kan antas bli täckt om en utmätning måste göras. Kan man anta att den misstänkte kommer att dömas att betala sammanlagt 15 000 kronor i böter får man alltså belägga egendom till ett värde av 15 000 kronor med kvarstad. Både fast och lös egendom kan beläggas med kvarstad. Även för kvarstad gäller den så kallade proportionalitetsprincipen. Kvarstad får bara beslutas om skälen för åtgärden uppvägder det intrång eller men i övrigt som kvarstaden innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse.
Beslut om kvarstad fattas av rätten. En domstol får dock inte självmant ta upp en fråga om kvarstad ska meddelas mot en misstänkt person före åtal har väckts mot personen ifråga. För att domstolen ska få pröva frågan och ta ställning till om kvarstad ska meddelas eller inte krävs först att förundersökningsledaren, åklagaren eller målsägande framställer ett yrkande om att rätten ska meddela kvarstad. För att en förundersökningsledare eller åklagare ska få yrka att kvarstad ska meddelas i syfte att säkra målsägandens eventuella anspråk på skadestånd krävs först att målsäganden har anmält sitt anspråk på skadestånd till förundersökningsledaren eller rätten. Efter att åtal har väckts mot den misstänkte personen får rätten självmant ta upp frågan om kvarstad. För att rätten ska få ta upp frågan om kvarstad ska meddelas i syfte att säkra målsägandens eventuella anspråk på skadestånd, krävs dock även här att målsäganden anmält till rätten att han eller hon har ett sådant anspråk. Beslut om kvarstad meddelas efter en muntlig förhandling inför rätten. I brådskande fall kan dock kvarstad meddelas utan att någon muntlig förhandling äger rum. I de fall då rätten förordnar om kvarstad ska rätten sätta ut en tid inom vilken åklagaren måste väcka åtal. Väcker åklagaren inte åtal inom den tiden ska kvarstaden hävas av rätten.
I avvaktan på rättens beslut om kvarstad ska meddelas eller inte får åklagaren ta den misstänktes egendom i förvar. Dessutom får en polisman ta lös egendom i förvar, om det är fara i dröjsmål. Om en polisman tar egendom i förvar ska det skyndsamt anmälas till åklagaren, som då gör en ny prövning om egendomen ska förbli i förvar även i fortsättningen. Då en åklagare tagit egendom i förvar eller beslutat att egendom som en polisman har tagit i förvar även ska vara i förvar i fortsättningen, ska åklagaren inom fem dagar framställa ett yrkande hos rätten om kvarstad.
Om det som tagits i förvar är ett föremål, till skillnad från exempelvis en fastighet, kan föremålet under förutsättning av att det kan ske utan fara för att föremålet går förlorat, och det dessutom med hänsyn till andra relevanta omständigheter är lämpligt, få lämnas kvar i den misstänkte personens besittning. Fastän den misstänkte har föremålet i sin besittning, får han eller hon inte sälja föremålet eller förfoga över det på något annat sätt som gör att den vars intressen försvarsbeslutet ska skydda skadas. Den misstänkte måste även vårda föremålet väl och hålla det under noggrann tillsyn.
Protokoll ska föras över förvar. I protokollet ska det anges vad som tagits i förvar, var och när åtgärden ägt rum, ändamålet med förvaret och vilka som var närvarande då åtgärden vidtogs. Om den misstänkte inte är närvarande då hans eller hennes egendom tas i förvar ska han eller hon utan dröjsmål underrättas om förvaret. Den misstänkte kan efter begäran få ett bevis om åtgärden, vilket även ska innehålla uppgift om vilket brott som misstanken avser.