Frihetsberövande; gripande, anhållande och häktning


I samband med att en person misstänks för ett brott kan flera olika så kallade tvångsmedel komma att användas mot personen, bland annat kan den misstänkte komma att frihetsberövas. Här nedan skall några av de grundläggande reglerna angående de former av frihetsberövande som förekommer i samband med att någon misstänks för ett brott diskuteras – det handlar om gripande, anhållande och häktning.

Vad gäller gripande, så är det framförallt polisen som beslutar att en person skall gripas och som genomför själva gripandet. Det skall dock nämnas att under vissa omständigheter kan även civilpersoner (alltså ”vanliga” personer ur allmänheten) ha rätt att gripa en misstänkt, i enlighet med lagstiftningen om så kallat envarsgripande. Gripen är man inte under någon längre stund, utan så snart förhör hållits med den gripne skall en åklagare besluta huruvida den gripne skall anhållas. Beslutar åklagaren att den gripne inte skall anhållas så kan personen inte heller längre vara gripen, utan då skall beslutet om gripande genast upphävas och den gripne försättas på fri fot. I vissa fall kan även polisen själv bestämma sig för att upphäva beslutet om gripande, innan det att en åklagare hunnit ta ställning till ifall anhållande är aktuellt eller inte, ifall det bedöms som uppenbart att vidare frihetsberövande av den misstänkte inte är motiverat.

När det gäller anhållande är det, som nämnts tidigare, en åklagare som beslutar att en misstänkt skall anhållas. Ett beslut om anhållande kan som sagt komma efter det att en person redan gripits, men åklagaren kan också besluta att anhålla en person utan att denne först gripits. Ett beslut om anhållande kan i somliga situationer ske mer eller mindre simultant med att beslutet också verkställs, såsom ifall åklagaren i samband med att en misstänkt förhörs beslutar att denne skall anhållas. En misstänkt kan dock även komma att anhållas i sin frånvaro och då verkställs anhållningsbeslutet av naturliga skäl inte förrän ett tag efter det att beslutet fattats. En misstänkt får inte lov att vara anhållen under hur lång tid som helst. Åklagaren skall senast klockan tolv den tredje dagen efter det att anhållningsbeslutet skedde (alternativt när anhållningsbeslutet verkställdes, ifall det rör sig om olika tidpunkter) göra en så kallad häktningsframställning (begära att den misstänkte skall häktas) hos domstolen. Domstolen skall därefter utan dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan och besluta ifall den anhållne skall häktas eller inte. Beslutar domstolen att häktning inte skall ske, så skall anhållningsbeslutet hävas och den anhållne omedelbart släppas fri. Åklagaren kan också välja att själv häva anhållningsbeslutet i ett tidigare skede, om det inte längre finns skäl för den anhållne att vara frihetsberövad.

Anhållande och, i ännu högre grad, gripande kan kanske bäst beskrivas som tillfälliga former av frihetsberövande. En misstänkt får, som nämnts, inte lov att vara varken gripen eller anhållen under en särskilt lång tid utan det finns tidsbegränsningar som måste respekteras. Då en misstänkt är häktad kan denne dock hållas frihetsberövad under en längre tidsperiod. Det finns emellertid vissa begränsningar även för hur länge en person tillåts hållas häktad och frågan om häktning skall prövas av domstolen på nytt med jämna mellanrum, vanligtvis varannan vecka. Ett beslut om häktning kan hävas av domstolen, men i vissa situationer kan också åklagaren bestämma att häktningsbeslutet skall hävas och den misstänkte släppas.

Att en misstänkt person frihetsberövas är förstås en väldigt allvarlig och ingripande åtgärd som inte bör utföras rutinmässigt. Genom den svenska grundlagen samt internationella konventioner om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter garanteras man ett skydd mot just frihetsberövande från det allmännas sida. På grund av undantag kan emellertid frihetsberövande tillåtas exempelvis då en person misstänks för ett brott. Det skall betonas att det inte är i alla lägen som en misstänkt tillåts gripas, anhållas eller häktas, utan vissa villkor måste vara uppfyllda för att frihetsberövande skall komma ifråga. Exakt vad som utgör godtagbara skäl för att frihetsberöva en misstänkt skall dock inte närmare diskuteras här. Under vissa omständigheter kan en person beviljas ersättning från staten med anledning av att denne varit frihetsberövad – främst ifall en person varit häktad, men ibland även om personen endast varit anhållen. Det gäller huvudsakligen situationer då beslutet om frihetsberövande i efterhand inte framstår som befogat, exempelvis ifall den misstänkte frikänns från brottsmisstankarna. Avslutningsvis skall nämnas att, att vara gripen, anhållen eller häktad är inte detsamma som att sitta i fängelse. I fängelse kan man hamna som påföljd ifall man blir dömd för att ha begått ett brott, inte ifall man endast är misstänkt. När man är gripen eller anhållen sitter man alltså inte i fängelse, utan vanligtvis hamnar man i arrest. Ifall man sedermera blir häktad överförs man alltid till ett häkte.

Bläddra bland juridiska artiklar