När får man ta salivprov för DNA-analys?


Betydelsen av DNA-prov och DNA-analyser blir allt större i den brottsutredande verksamheten i Sverige. DNA kallas ibland för våra genetiska fingeravtryck, eftersom varje människa har ett unikt DNA. Genom att genomföra provtagningar i syfte att göra en DNA-analys av provet, som kan jämföras med DNA som exempelvis hittats på en brottsplats, kan man med mycket stor säkerhet säga om en misstänkt person befunnit sig på en brottsplats eller inte. DNA-analysen och resultatet av den får därmed också stor betydelse för bevisningen i brottmål. I brottmål råder ett mycket högt beviskrav för vilket åklagaren har bevisbördan. Kan åklagaren lägga fram DNA-analyser blir det därmed lättare för åklagaren att fullgöra sin bevisbörda och nå upp till beviskravet. Användandet av DNA-analyser som bevisning i brottmål höjer också rättssäkerheten i processen, eftersom risken för att fälla oskyldiga personer minskar.

För att en DNA-analys ska kunna genomföras krävs att man har tillgång till exempelvis blod, saliv eller hår från den person vars DNA man vill analysera. I Sverige skaffar man material som en DNA-analys kan göras av genom att ta salivprov från personen i fråga. Eftersom ett sådant provtagande innebär ett ingrepp i den personliga integriteten, ett så kallat påtvingat kroppsligt ingrepp, krävs dock lagstöd för att en sådan provtagning ska få genomföras. Sådant lagstöd finns i svensk rätt i bestämmelserna om kroppsbesiktning av personer som är misstänkta för brott. En kroppsbesiktning innebär nämligen en undersökning av den aktuella personens kropp och yttre och inre organ. I detta ingår bland annat provtagningar av olika slag, däribland tagande av salivprov.

När får då en kroppsbesiktning och tagande av salivprov för DNA-analys genomföras? Vilka krav måste vara uppfyllda? Enligt huvudregeln krävs att personen ifråga är skäligen misstänkt för ett brott. Detta är den näst lägsta misstankegraden i svensk rätt och innebär att det ska finnas konkreta omständigheter som med viss styrka talar för att personen har begått det brott som utreds. Förutom att personen ifråga måste vara skäligen misstänkt för ett brott, krävs även att det finns fängelse i straffskalan för brottet. Det är alltså inte möjligt att ta salivprov i syfte att genomföra en DNA-analys då det är mindre allvarliga eller bagatellartade brott som utreds. För att ett salivprov för DNA-analys ska få tas måste provtagningen och analysen även ha ett visst syfte. Syftet med provtagningen och analysen måste vara att uppgifter om resultatet av analysen ska registreras i Rikspolisstyrelsens DNA-register, utredningsregister eller spårregister. För dessa tre olika register gäller olika regler angående bland annat registrering, gallring och jämförelser med analysresultat.

De förutsättningar som beskrivs ovan, under vilka ett salivprov får tas för DNA-analys, är dock inte uttömmande. Det finns en bestämmelse som medger tagande av salivprov för DNA-analys även i andra fall. Det är tillåtet att ta salivprov för DNA-analys även på andra personer än sådana som är skäligen misstänkta för ett brott, i syfte att underlätta identifiering vid utredningen av ett brott som har fängelse i straffskalan och om det dessutom finns synnerlig anledning att anta att DNA-analysen är av betydelse för utredningen av brottet. Resultatet av DNA-analyser som genomförts i enlighet med denna bestämmelse får inte jämföras med uppgifter som finns registrerade i de av Rikspolisstyrelsen förda DNA-registret, utredningsregistret eller spårregistret. Dessutom gäller att provtagning inte i något fall får tas av någon under 15 år med hänvisning till denna bestämmelse.

Slutligen ska några förtydliganden göras om den bestämmelse som beskrivits i ovanstående stycke. Att bestämmelsen möjliggör provtagande på andra personer än de som är skäligen misstänkta för brott, innebär att det är möjligt att genomföra salivprov för DNA-analys på personer som inte alls kan misstänkas för det aktuella brottet. Bestämmelsen gör det även möjligt att ta salivprov från personer som bara når upp till en misstankegrad som är lägre än skäligen misstänkt. Att bestämmelsen innefattar ett krav på att det ska finnas synnerlig anledning att anta att provtagningen och DNA-analysen är av betydelse för utredningen av brottet, innebär att man inte får genomföra provtagningar på ett stort antal människor eller på ett slentrianmässigt sätt. För att en provtagning och DNA-analys ska få genomföras krävs att det föreligger faktiskta omständigheter som på ett påtagligt sätt visar att man med fog kan förvänta sig att uppnå det avsedda resultatet med åtgärden, vilket i detta fall torde innebära att man måste kunna förvänta sig att provtagningen och DNA-analysen gör att man kan binda en person till brottsplatsen eller utesluta att personen befunnit sig på brottsplatsen.

Vad gäller provtagning och DNA-analys av prov på personer som är under 15 år hindrar inte bestämmelsen att en sådan provtagning och analys genomförs med barnets och vårdnadshavarnas samtycke. Om barnet har uppnått en tillräcklig grad av mognad är det även tillräckligt att barnet själv lämnar samtycke till åtgärden. Då behövs således inte vårdnadshavarans samtycke.

Bläddra bland juridiska artiklar