Domstolsprocesser kan bli aktuella i ett flertal situationer med anledning av frågor som gäller kännetecken som exempelvis varumärken och firmor. Eftersom kännetecken idag kan ha mycket stora ekonomiska och PR-mässiga värden för företagen som använder dem finns det stora incitament för företagare att gå domstolsvägen vid tvister. Idag finns det till exempel advokater som är specialicerade på att just driva immaterialrättsliga frågor inför domstol. Följande redogörelse avser att belysa endast några av alla de situationer som kan uppstå, och av praktiska skäl används varumärken som exempel.
Den mest typiska situationen är att man upptäcker att ett varumärke har registrerats av någon annan, men man anser att man själv av någon anledning antingen har bättre rätt till varumärket eller att registreringen på något annat sätt skadar ens intressen eller är vilseledande. I dessa fall kan man väcka talan om varumärkesintrång vid domstol och kräva att registreringen ska upphävas. Begår någon varumärkesintrång, så utgör det ett brott. Varumärkesintrång är ett så kallat målsägandebrott, vilket innebär att åklagaren inte på egen hand kan besluta sig för att åtala någon för detta utan den som drabbats av brottet (varumärkesinnehavaren) måste först ange brottet till åtal.
Vid intrång kan varumärkesinnehavaren dessutom begära att domstolen vid vite skall förbjuda den som begår intrånget att fortsätta med det. Ett sådant förbud kan komma att meddelas under tiden som domstolsprocessen för att avgöra om det faktiskt begåtts ett intrång, och vem som i så fall är skyldig till det, pågår. För att ett förbud skall kunna meddelas på det sättet, så kan varumärkesinnehavaren vara tvungen att först ställa säkerhet hos domstolen som motsvarar den skada som förbudet kan tänkas orsaka hos den som meddelas det (detta på grund av risken att det senare visar sig att den misstänkte inte hade begått något intrång och därmed kan ha rätt till ersättning för de problem han/hon vållats).
Ett annat exempel är fall då någon annan än den ursprunglige varumärkesinnehavaren har förvärvat rättigheterna eller en licens till ett varumärke och använder varumärket på ett vilseledande sätt. Kan den som anser att vilseledandet skadar deras intressen även väcka talan om att domstolen vid vite skall förbjuda användningen av varumärket.
Vid en rättegång rörande varumärkesintrång kan rättighetsinnehavaren dessutom lägga fram krav på att den misstänkte skall dömas att betala skadestånd på grund av den skada som intrånget medfört, och varumärkesinnehavaren kan också kräva att de varor som utgör intrånget skall beslagtas.
I ovan nämnda exempel är det fråga om civilrättsliga tvister, dvs. tvister mellan privata subjekt, som löses i de allmänna domstolarna. Det kan dock även bli aktuellt med tvister i förvaltningsdomstolarna om det är fråga om en rättighetshavares kontakter med myndigheterna. Exempel: Om ett beslut rörande registrering av ett varumärke går emot den som ansökt om registreringen, eller den som protesterat mot registreringen, så kan detta beslut överklagas till Patentbesvärsrätten och därefter till Högsta förvaltningsdomstolen.
I stora drag gäller det som sagts ovan om varumärken även i fall som rör firma. Nämnvärt är också att i en rättegång rörande kännetecken kan det ibland vara nödvändigt för domstolen att inhämta vad som kallas ett förhandsavgörande. På grund av Sveriges medlemskap i EU måste EU-rätten följas, och känneteckenslagstiftningen har nästan helt och hållet sin grund i den. Ibland kan tveksamheter uppstå rörande hur viss EU-rätt skall tolkas, och en svensk domstol kan då vända sig till EU-domstolen för att först få ett besked om detta innan det svenska målet därefter kan avgöras.
Det kan vara så att ett specifikt mål rörande känneteckensrätt redan behandlats av domstol. Ifall man av någon anledning på nytt försöker få till stånd en rättegång rörande samma sak och mellan samma parter, så kan målet komma att avvisas på grund av en regel som benämns res judicata; nämligen att samma mål inte kan tas upp av domstol flera gånger. Emellanåt kan det också vara så att mål som rör kännetecken inte avgörs i en domstol. Som exempel; ifall det uppkommer en tvist rörande ett licensavtal, så kan det i detta avtal finnas överenskommelser om att eventuella tvister istället skall lösas genom medling eller genom skiljedomsförfarande.