Parallellimport av varumärkesskyddade varor innebär att varumärkesskyddade varor som är producerade av varumärkesinnehavaren, eller av någon annan som har en giltig licens, med varumärkesinnehavarens tillstånd förs ut på marknaden i ett land för att därefter utan varumärkesinnehavarens tillstånd importeras till ett annat land. Begreppet parallellimport kommer sig av att importen så att säga sker utanför, eller parallellt med, den vanliga distributionskedjan.
Parallellimport uppstår främst på grund av förekomsten av prisskillnader i olika länder. Ifall en varumärkesinnehavare säljer produkter som är märkta med ett skyddat varumärke i flera länder samtidigt, men till olika pris i de respektive länderna, så kan det förstås löna sig för någon annan att importera varorna från ett land där priset är lägre och därefter sälja varorna i ett land där priset är högre. Genom att parallellimportören säljer de importerade varorna i det dyrare landet till ett pris strax under det som varumärkesinnehavaren ursprungligen begär, så finns en viss möjlighet att antingen konkurrera ut varumärkesinnehavarens försäljning eller tvinga varumärkesinnehavaren att sänka sitt pris. Detta är förstås en viktig anledning till att företag med kända varumärken inte alltid är så förtjusta i förekomsten av parallellimport av deras varumärkesmärkta produkter. Det kan vara väldigt fördelaktigt för ett företag att kunna ha olika prissättning i olika länder och på så sätt dela upp marknaden, men parallellimport kan alltså i viss mån hindra denna uppdelning av marknaden.
Just den prisutjämnande effekten är en av anledningarna till att parallellimport förespråkas inom EU och EES. I och med att en enad inre marknad med fri rörlighet för varor eftersträvas så finns principen om regional varumärkesrättslig konsumtion inom EES-länderna, vilken möjliggör parallellimport av varumärkesskyddade produkter mellan dessa länder. Att observera är dock att import till ett EES-land av varumärkesskyddade produkter som varumärkesinnehavaren fört ut på marknaden i ett land som inte är medlem i EES-samarbetet som huvudregel inte är tillåten varumärkesinnehavaren kan förhindra sådan import. Varumärkesrättslig konsumtion anses alltså inte ha uppstått inom EES ifall en varumärkesskyddad produkt säljs av varumärkesinnehavaren i ett utomstående land.
För ett mer konkret exempel på parallellimport: Ett företag säljer datorer under ett välkänt varumärke. Datorerna säljs i alla EU-länder, men i viss mån till ett varierande pris i de olika länderna. Ett annat företag (parallellimportören) lägger märke till denna prisskillnad. Därför köper parallellimportören datorer i ett land där priset är lägre i förhållande till priset i landet dit datorerna sedan importeras och säljs. Parallellimportören tjänar alltså pengar på grund av prisskillnaden som datortillverkaren valt att ha i de båda länderna.
Ett exempel på ett område där parallellimport ofta förekommer, är inom läkemedelsbranschen. På grund av de regler som finns för läkemedelsförsäljning (till exempel att läkemedel som säljs i Sverige måste ha information på svenska, eller att förpackningen måste vara i en specifik storlek) har det i samband med parallellimport av läkemedel uppstått frågor kring ifall parallellimportörerna har rätt att ommärka och ompaketera varumärkesskyddade läkemedel. Vanligtvis ingår rätten att märka varor med ett skyddat varumärke i varumärkesinnehavarens ensamrätt; ingen annan får alltså märka varor med det aktuella varumärket. På grund av omständigheterna kring parallellimport av läkemedel har dock parallellimportörer i vissa fall rätt att utföra ompaketering och ommärkning. Eventuell ompaketering och ommärkning måste emellertid, förutom att den skall utföras i enlighet med lagstiftning som berör läkemedelshantering, vara utförd på ett professionellt sett så att inte varumärkets goda rykte skadas.