En av de mest grundläggande reglerna inom skadeståndsrätten är principen om full ersättning. Den innebär att den skadelidande skall få ersättning motsvarande den totala skadan som har åsamkats denne. I detta ligger att skadelidanden varken skall få mer eller mindre skadestånd än den kostnad som har drabbat denne. Man brukar säga att skadelidanden skall försättas i samma ekonomiska läge som om skadan inte hade inträffat. Detta kan givetvis vara extremt svårt, om inte omöjligt, vid personskador. Här nedan skall ersättningen för personskador behandlas närmare, för att ge en introduktion till ämnet.
Samhällets sociala skydd
I dagens samhälle har vi både allmän sjukvård och en allmän socialförsäkring. Detta påverkar skadeståndet vid en personskada. Vid olycksfall och sjukdomar ger den allmänna försäkringen ett grundläggande skydd för inkomstbortfall och utgifter. Vid arbetsskador lämnas även ett kompletterande skydd genom arbetsskadeförsäkringen. Eftersom principen om full ersättning innebär att skadelidanden inte skall få ersättning som är högre än de faktiska kostnaderna för skadan, skall all ersättning för inkomstförluster och förluster av underhåll avräknas från skadeståndet. Detta innebär att en stor del av, om inte hela, skadeståndet i många fall kommer att avräknas. Om skadelidandens arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel till följd av sjukdom eller någon annan nedsättning av den psykiska eller fysiska prestationsförmågan kan sjuk- och aktivitetsersättning utgå. För att skadelidanden skall ha rätt till sjukersättning förutsätts vidare att arbetsoförmågan är stadigvarande samtidigt som rehabilitering eller medicinsk behandling inte bedöms kunna leda till att den försäkrade återfår någon arbetsförmåga. Rätt till aktivitetsersättning uppkommer om nedsättningen av arbetsförmågan kan väntas bestå under minst ett år. Då det gäller skadestånd finns inte motsvarande nedre gränser, utan skadestånd utgår för inkomstförlusten även om den har varit kortvarig. Skadeståndet kan således fungera som ett komplement till socialförsäkringsskyddet.
Vad är en personskada?
Vid en behandling av ersättningsmöjligheterna vid personskador är det givetvis lämpligt att ta hänsyn till vad som faktiskt är en personskada. I regel är det enkelt att fastställa vilka skador som är att betrakta som personskador. En personskada uppkommer nämligen då en person skadas fysiskt eller psykiskt. Således är exempelvis förändringar i kroppen, infektioner, funktionsnedsättningar av organ, förgiftningar, smärta, ärr och psykiska besvär att hänföra till kategorin personskador. Enligt huvudregeln skall ersättning för personskador, som inte har lett till döden, lämnas för:
1. sjukvårdskostnader och andra kostnader, inklusive skälig kompensation till den som står den skadelidande särskilt nära
2. inkomstförluster
3. fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur, vilket brukar kallas för sveda och värk, eller av bestående art (lyte och annat stadigvarande men) och andra särskilda olägenheter som har uppkommit till följd av skadan.
Närmare om ersättningens bestämmande
Sjukvårdskostnader bekostas till stor del av staten, genom drivandet av den allmänna sjukvården, och genom sjukförsäkringen. Därför belastas i regel skadevållaren inte av sjukvårdskostnader i hög grad. Skadelidanden kan dock få ersättning för nödvändiga utgifter som inte täcks på annat sätt. Inkomstförlusten beräknas vidare på två olika sätt. För det första görs en konkret beräkning av den faktiska förlusten avseende inkomstförlust för förfluten tid. Den andra metoden är en abstrakt beräkning av den väntade inkomsten och används för framtida inkomstförluster. I regel avser den konkreta bedömningen den akuta sjukdomstiden och den abstrakta bedömningen görs för den bestående invaliditeten. Ersättning för sveda och värk utgår vidare under den akuta sjukdomstiden. Ersättning för lyte och annat bestående men lämnas istället för ersättning för invaliditet eller annat bestående besvär. När det medicinska tillståndet kan anses vara permanent skall ersättning för sveda och värk övergå till att bli ersättning för lyte och men. Slutligen kan nämnas att ersättning för olägenheter kan bli aktuellt vid ideella skadeföljder som kan uppkomma vid invaliditet. Dock bör uppmärksammas att om ersättningen kan lämnas inom ramen för lyte och annat stadigvarande men skall detta bli aktuellt i första hand. Det är nämligen först då tillräcklig kompensation inte kan anses utgå härigenom som ersättning för olägenheter kan bli aktuellt.