Enligt den, inom skadeståndsrätten, allmänt vedertagna principen om full ersättning skall skadelindanden försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. Hur mycket skadeståndet då blir kan bestämmas utifrån den så kallade differensmetoden, varvid man beräknar skadeståndet till skillnaden mellan två angivna värden. De värden som används vid beräkningen är dels ett reellt värde bestående av hur den skadelidandes ekonomiska situation faktiskt ser ut efter den skadeståndsgrundande handlingen. Det andra värdet som används är ett hypotetiskt värde, nämligen hur den skadelidandes ekonomiska situation troligtvis hade sett ut om skadan inte hade inträffat. Detta innebär givetvis att bedömningar och uppskattningar måste göras, vilket i många fall kan vara väldigt svårt.
Vad som ersätts vid personskador
Som nämnts ovan är den allmänna utgångspunkten att skadelidanden skall få full ersättning för alla skador denne lider. Enligt huvudregeln om beräkning av ersättningen skall vidare ersättning lämnas för följande poster:
1. sjukvårdskostnader och andra kostnader för den skadelidande, vari är inbegripet skälig kompensation till de som står den skadelidande särskilt nära
2. inkomstförlust
3. fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur, vilket brukar kallas för sveda och värk, eller av bestående art, vilket brukar kallas för lyte och men, samt för särskilda olägenheter till följd av skadan.
Vidare bör uppmärksammas att försäkringar av olika slag kan komma att avräknas från skadeståndet. Detta då principen om full ersättning innebär att skadelidanden skall få full ersättning, men inte mer. I sådana fall skulle skadelidanden bli överkompenserad.
Skadevållarens del av sjukhuskostnaderna
I regel kommer skadevållaren inte drabbas särskilt hårt av posten sjukvårdskostnader m.m. Detta då sjukvårdskostnaderna till stor del betalas av staten. För det första innebär den allmänna och subventionerade sjukvården att det inte är lika dyrt att gå till läkaren som det är i andra länder. Vidare täcker sjukförsäkringen, vilken är en del av den allmänna försäkringen, stora delar av sjukvårdskostnaderna. Skadeståndsskyldighet blir därför till största del aktuellt för den del av kostnaderna som inte täcks av den allmänna sjukförsäkringen eller av privat olycksfalls- eller sjukförsäkring.
Förutsättningar för ersättning
För att skadeståndskyldighet skall uppkomma förutsätts att utgiften har varit nödvändig. Detta är en följd av en allmän princip om att skadelidanden skall begränsa skadan i möjligaste mån. Skadvållaren skall därför inte vara skyldig att betala för sådana kostnader som inte har varit nödvändiga. Vidare är den skadelidande principiellt skyldig att välja den billigaste vården som är godtagbar. Skadelidanden kan därför inte, på skadevållarens bekostnad, välja vårdalternativ utifrån sin egen bekvämlighet. Däremot får skadelidanden full ersättning om denne tvingas välja en dyrare vårdinrättning på grund av platsbrist eller om någon annan omständighet, utom skadelidandens kontroll, föranleder att vården blir dyrare. Skulle det vara så att den skadelidande vill ha ersättning för vård i hemmet, och denna kostnad är väsentligen högre än för annan vård, kan skadeståndet täcka denna extra kostnad om vården i hemmet kan motiveras utifrån rehabiliteringsmöjligheter.
Ersättning för andra kostnader och ersättning till närstående anhöriga
Den skadelidande kan även drabbas av andra utgifter såsom resekostnader, anpassning av bostad, kostnad för proteser och invalidfordon m.m. Även sådana utgifter skall ersättas genom skadeståndet. Som exempel kan nämnas ett rättsfall där en lastbilschaufför fick ersättning för ökade kostnader på grund av slitage av arbetskläder. Som nämnts ovan kan även ersättning till den som står den skadelidande särskilt nära utgå. Regeln infördes genom en lagändring 2001, med syftet att ersättningsmöjligheterna skulle utvidgas något i förhållande till tidigare praxis. Numera kan ersättning utgå både för kostnader som har uppkommit under den akuta sjukdomstiden och för kostnader som har uppkommit senare. Dock gäller att ersättning för kostnader i samband med besök av den skadelidande, eller för omvårdnad, är till nytta för den skadelidande. Uppmärksammas bör även att ersättningen endast kan utgå till den som är särskilt närstående. Härmed avses make eller sambo, barn och föräldrar. I vissa fall kan andra familjemedlemmar anses vara närstående. Vidare kan påpekas att ersättningen till närstående endast utgår i den mån det kan anses vara skäligt. Vad som är skäligt får bedömas i det enskilda fallet. Slutligen kan nämnas att ersättningen tillkommer den skadelidande, som sedan kan kompensera de närstående för deras kostnader och inkomstförluster.