Med tanke på hur den svenska arbetsrätten är utformad, så har arbetstagarorganisationer (fackföreningar) och arbetsgivarorganisationer en stor betydelse på arbetsmarknaden. Traditionellt sett har det varit så att arbetstagare setts som den svagare parten på arbetsmarknaden, jämfört med arbetsgivare. Därför har det varit av stor vikt att arbetstagare fått möjlighet att organisera sig i fackföreningar och därigenom fått större möjlighet att förhandla med arbetsgivare på en likvärdig nivå. Numera är den så kallade föreningsfriheten (friheten att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften), vilken alltså säkerställer rätten att exempelvis bilda fackföreningar, grundlagsskyddad i Sverige. Så har dock inte alltid varit fallet; längre tillbaka i tiden var det rentav förbjudet med fackföreningar och dylikt. I samband med industrialismen växte dock arbetarrörelsen fram, speciellt under andra halvan av 1800-talet. Under tidigt 1900-tal kan man på allvar börja se att större fackföreningar och sammanslutningar av fackföreningar uppkom och, som en reaktion på detta, bildades även allt större arbetsgivarorganisationer snart därefter.
Olika organisationer kan ha något olika regler för vilka som tillåts att bli medlemmar inom respektive organisation (exempelvis att en viss fackförening endast tillåter arbetstagare som arbetar inom en viss bransch att bli medlemmar). Utgångspunkten är emellertid vanligtvis att alla har rätt bli medlemmar i den aktuella organisationen detta bland annat med anledning av principen om föreningsfrihet. Det finns också uttryckligen stadgat inom arbetsrätten att det skall råda en okränkt föreningsrätt; det vill säga att ingen arbetsgivare får hindra arbetstagare från att delta i facklig verksamhet samt, vice versa, att arbetstagare inte får förhindra arbetsgivare från att vara verksam i en arbetsgivarorganisation.
Fackföreningar och arbetsgivarorganisationer är alltså tänkta att tillvarataga sina medlemmars intressen på diverse sätt. Vanligt är att organisationen tar på sig visst ansvar för att skydda de individuella medlemmarnas rättigheter. Det kan exempelvis gälla att organisationen hjälper, eller rentav företräder, medlemmarna i arbetsrättsliga tvister. I och med den arbetsrättsliga lagstiftning som finns nuförtiden, är emellertid kanske inte specifikt skyddet av de enskilda medlemmarna det som har störst betydelse. Istället är det faktum att arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer ingår kollektivavtal med varandra möjligen det allra viktigaste. Som medlem i en arbetstagar- eller arbetsgivarorganisation blir man automatiskt bunden av de kollektivavtal som organisationen ingår. På så sätt har kollektivavtal stor betydelse för de enskilda medlemmarna, eftersom deras anställningsavtal ofta påverkas kraftigt av ingångna kollektivavtal. Dock har kollektivavtal ofta även en normerande verkan för arbetsmarknaden i stort, eller i vart fall för den bransch som kollektivavtalet ifråga berör. Av vikt för såväl individuella medlemmar i fackföreningar och arbetsgivarorganisationer som för arbetsmarknaden i stort är vidare att fackföreningar samt enskilda arbetstagare genom kollektivavtal och gällande lagstiftning kan ges medbestämmanderätt i vissa frågor, som annars främst skulle ha beslutats av arbetsgivarsidan. Förekomsten av fackföreningar och arbetsgivarorganisationer har dessutom ytterligare stabiliserat arbetsmarknaden och gjort den mer förutsägbar. Detta genom att stridsåtgärder (såsom strejk eller lockout) vanligen beslutas om av arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer i lagstadgad ordning, istället för att komma som en överraskning för motparten.