Den svenska naturen ska som utgångspunkt finnas tillgänglig för allmänheten, vilket framgår av den så kallade allemansrätten. Det innebär att var och en ska ha möjlighet att vistas i, och ta del av, den svenska naturen. Med denna rätt följer även ett ansvar att värna om miljön man vistas i. Syftet med denna skyldighet är att säkra allmänhetens fortsatta tillgång till naturområdet, men även att bevara växt- och djurlivet. För att säkerställa att skyddet upprätthålls finns i lagen några grundläggande bestämmelser som endast kan avvikas från genom särskilt tillstånd.
En av dessa bestämmelser är den om strandskydd. Vid vattendrag råder som utgångspunkt sådant strandskydd. Den som använder sig av allemansrätten måste med andra ord ta hänsyn till det strandskydd som finns. Man ska däremot inte blanda ihop reglerna om strandskydd med det ansvar som följer av nyttjandet av allemansrätten. Strandskyddet har som syfte att förhindra att mark inom skyddsområdet förändras eller på annat sätt fråntas allmänheten, medan ansvaret för den som vistas i naturen under allemansrätten har som utgångspunkt att personen inte ska lämna området i sämre skick än denne fann det. Det är alltså inte mer eller mindre tillåtet att exempelvis skräpa ned inom strandskyddsområdet.
Med begreppet vattendrag åsyftas åar, floder, bäckar och älvar. Storlekskrav finns däremot inte för att något ska benämnas som vattendrag. Det område som omfattas av skyddet är en sträcka om 100 meter från strandlinjen vid ett normalt medelvattenstånd. Det finns även en möjlighet för myndigheterna att, vid behov, utöka sträckan upp till 300 meter.
Det är inte tillåtet att exempelvis uppföra byggnader utan tillstånd inom denna radie, även om den person som vill göra detta äger marken. Det är inte heller tillåtet att förändra en redan uppförd byggnad inom strandskyddsområdet om syftet med byggnaden då blir ett annat än det den hade innan. Det finns däremot vissa undantag från förbudet av ombyggnationer. Ett sådant undantag är om byggnaden för att uppfylla sin funktion, och byggnaden inte avser att vara bostad, måste ligga inom strandskyddsområdet. Byggnader som avser att utfordra djur är vanligtvis undantagna strandskyddet. Att dra ledningar eller liknande genom skyddsområdet kräver även det tillstånd.
Meningen med regleringen är att mark inom strandskyddsområdet inte får tas i anspråk såvitt dispens eller tillstånd inte lämnats. Kommunen ansvarar för dispensprövningar medan länsstyrelsen övervakar att syftet med strandskyddet uppfylls. Viktigt att ha i åtanke är att eventuellt tillstånd endast avser den åtgärd som tillståndet sökts för. Dispenser kan meddelas på olika grunder, men på senare tid har riktlinjer antagits för att underlätta att meddela dispenser i syfte att främja utvecklingen av landsbygden. För företag har även tillståndsprocessen underlättats, genom att bland annat en dispensansökan kan finnas med i en detaljplan.
Däremot har reglerna skärpts sett ur andra perspektiv. Den statliga kontrollen har ökat genom att länsstyrelsen har möjlighet att beslut om överprövning och själva fatta beslut om dispens ska medges eller inte. Beslut om överprövning ska ske inom tre veckor från det att kommunen lämnat dispensen ifråga. Detta är alltså en form av inskränkning av det kommunala självstyret. Motivet är att strandskyddet ses som en statlig angelägenhet. Vad som anses som godtagbara skäl för att utvidga strandskyddet, eller för den delen meddela dispens, har utarbetats genom domstolspraxis och de riktlinjer som staten antagit.