Vad gäller statens och kommunernas ansvar görs det en uppdelning mellan två olika former av verksamheter som staten och kommunerna kan agera inom. Den ena typen av verksamhet liknar vanliga privata bolag och brukar benämnas som privat näringsverksamhet. Sådan privat näringsverksamhet kan exempelvis förekomma i form av vanliga bolag såsom bostadsbolag, renhållningsbolag, kollektivtrafikbolag eller andra liknande verksamheter. Den andra verksamheten kallas för myndighetsutövning. Myndighetsutövningen rör beslut eller åtgärder som är ett uttryck för samhällets maktbefogenheter. Det rör sig alltså om en slags tvångsmakt som tillkommer den offentliga verksamheten. Denna maktutövning kan handla om beslut eller faktiskt handlande, exempelvis beslut angående beviljande av studiemedel, bostadsbidrag eller då polisen anhåller någon.
Ansvar vid privat verksamhet
Ansvaret omfattar dels sådana verksamheter som ovan nämnts, det vill säga bolag som liknar vanliga privata bolag och som skulle kunna bedrivas av vanliga personer, men även verksamheter såsom sjukvård och skolundervisning. För att stat eller kommun ska ådra sig skadeståndsansvar krävs det att det vållats en skada samt att det förelegat oaktsamhet från staten eller kommunens sida. Vidare har stat och kommun ett principalansvar, vilket innebär att de oftast ansvarar för skador som dess arbetstagare orsakar i sin tjänsteutövning.
Skada genom myndighetsutövning
Vid myndighetsutövning ersätts, till skillnad från vid privat verksamhet, ren förmögenhetsskada som uppstått genom att någon befattningshavare hos staten eller kommunerna vållat en skada. Vid vanlig person- eller sakskada anses inte skillnaden mellan ansvaret vid myndighetsutövning och privat verksamhet vara särskilt stor. Vid ren förmögenhetsskada är dock skillnaden stor, eftersom det vid myndighetsutövning inte spelar någon roll om handlandet från statens sida varit brottsligt eller ej. Normalt krävs det en brottslig handling för att ren förmögenhetsskada ska ersättas, men inte när det är stat eller kommun som vållat skadan.
Skada på grund av felaktig myndighetsinformation
När någon har förlitat sig på felaktig information från från stat eller myndighet och därigenom blivit vållad skada kan ersättning erhållas. När den felaktiga informationen är en följd av myndighetsutövning kan skadestånd ofta erhållas. Ett exempel på sådan felaktig information i samband med myndighetsutövning är när försäkringskassan lämnade felaktig information om rätt till föräldrapenning vid vård av sjukt barn. Den felaktiga informationen ledde till att den drabbade gick miste om inkomst av arbete, utan att kunna erhålla ersättning genom föräldrapenning.
Det krävs dock inte att informationen lämnats i samband med myndighetsutövning för att skadestånd ska kunna erhållas. Det är tillräckligt att den felaktiga informationen lämnats av en myndighet. Det krävs dock att sättet informationen lämnats ut på bedöms som oaktsamt och att vissa särskilda skäl föreligger. Sådana särskilda skäl kan exempelvis vara att den personen som mottagit den felaktiga informationen verkligen har förlitat sig på den och genom detta drabbats på ett negativt sätt. Det är mer sannolikt att dessa särskilda skäl anses föreligga då informationen har lämnats av en ansvarig handläggare än om den har lämnats av en sekreterare utan speciella sakkunskaper eller anknytning till frågan. Vidare har det betydelse vilket samband informationen har med den verksamhet som myndigheten ansvarar för. Har information lämnats av en myndighet kring en fråga som inte tillhör dess verksamhet är det mindre sannolikt att de särskilda skälen är uppfyllda.
Undantag från ansvaret
Skadestånd kan i princip inte utkrävas när ett beslut fattats av de högsta statsmakterna, det vill säga riksdagen eller regeringen, förutsatt att beslutet inte upphävts eller ändrats. Skadestånd kan inte heller utkrävas angående beslut som fattats av högsta domstolen eller högsta förvaltningsdomstolen samt beslut från underordnade domstolar, för det fallet att de högsta domstolarna beslutat att inte pröva ärendet.
Statens och kommuners ansvar enligt särskild lagstiftning
Förutom det ansvarar som har behandlats ovan beträffande statens och kommuners ansvar enligt skadeståndslagen, tillkommer det ett ansvar enligt vissa andra lagstiftningar. Några särskilt betydelsefulla områden där ersättning kan utgå är ersättning för frihetsberövande och ersättning till barn och elever på grund av kränkande behandling i skola och förskola.
Ersättning vid frihetsberövande
Ersättning kan utgå till den som suttit häktad och till den som varit anhållen i mer än 24 timmar i sträck. Ersättning kan även komma i fråga när någon fått sitta i fängelse. En förutsättning är givetvis att besluten har varit felaktiga. Vid häktning gäller att beslutet är felaktigt då den häktade frikänns eller när förundersökningen läggs ner. Vid fängelse kan ersättning erhållas vid frikännande. Ansvaret vid sådana frihetsberövanden är strikt. Det behöver alltså inte vara frågan om någon slags oaktsamhet eller vållande från någon myndighetspersons sida. Utöver frihetsberövande kan även skadestånd erhållas då någon utsatts för oberättigat våld av en polisman. Skadeståndet omfattar utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande.
Skadestånd enligt skollagen
Den som driver en skola eller liknande verksamhet kan bli ansvarig för kränkningar och andra missförhållanden som drabbar ett barn eller en elev. Skolan har en skyldighet att vidta åtgärder för att förebygga att elever far illa. För det fallet att skolledningen får reda på att någon elev kränks eller blir illa behandlad finns det en skyldighet att utreda fallet.