Statens och kommunens skadeståndsansvar för offentlig verksamhet bedöms enligt särskilda regler, som skiljer sig en del från de allmänna skadeståndsrättsliga reglerna. Dessa särskilda regler gäller för den offentliga verksamheten. När stat eller kommun driver privaträttslig verksamhet, till exempel genom statligt ägda bolag, uppkommer skadeståndsansvar genom de allmänna skaderättsliga reglerna. Offentlig verksamhet är däremot sådan verksamhet som kommunen och staten är ansvariga för. Ett nyckelbegrepp då det gäller skadestånd för stat och kommun är myndighetsutövning. Med myndighetsutövning avses verksamhet då det allmännas maktbefogenheter över enskilda utnyttjas. Myndighetsutövning är bland annat aktuellt då någon måste söka tillstånd för viss verksamhet, då det offentliga förbjuder ett visst handlande för enskild eller om någon måste ansöka för att få förmåner. Något som också är att uppmärksamma är att det allmänna även svarar för privata subjekt, om dessa har tilldelats uppgifter som är en del av myndighetsutövning.
När felaktiga råd eller upplysningar lämnas vid myndighetsutövning kan skada som uppkommer på grund av att någon har förlitat sig på rådet ersättas, om skadan orsakades genom fel eller försummelse från det allmänna. För ersättning förutsätts för det första att det föreligger tillräckligt samband mellan felet och skadan. Om skadan hade uppkommit oavsett felet är detta krav inte uppfyllt. Vidare förutsätts att skadan har orsakats genom fel eller försummelse från det allmännas sida. Alla fel föranleder inte ansvar, men bedömningen om fel har begåtts är mer objektiv i dessa situationer än vad den är om privatpersoner eller företag har orsakat skador. Vid bedömningen utgår man från vad enskilda har rätt att kräva av det allmänna. Vid avsteg härifrån föreligger ansvar.
Om felaktiga råd eller upplysningar har lämnats utan samband med myndighetsutövning kan ersättning utgå för rena förmögenhetsskador som orsakas härigenom. Med rena förmögenhetsskador menas sådana skador som uppkommer utan samband med att någon lider en person eller sakskada. Ersättning utgår dock endast om särskilda skäl därtill föreligger. Vid bedömningen om särskilda skäl föreligger skall särskild hänsyn tas till rådens eller upplysningarnas art, deras samband med myndighetens verksamhetsområde samt övriga omständigheter. För att denna regel skall bli tillämplig räcker det att den felaktiga informationen har lämnats av en myndighet. Dock gäller inte regeln då informationen har lämnats av ett privaträttsligt subjekt som har anförtrotts uppgifter knutna till myndighetsutövning.
All sorts information täcks av regeln. Det spelar således ingen roll i vilken form informationen lämnas för att man skall kunna tillämpa regeln. Vidare förutsätts att informationen faktiskt är felaktig och inte endast missvisande. Det väsentliga vid bedömningen om särskilda skäl för ersättning föreligger är dock om den enskilde har haft anledning att förlita sig på informationen. Normalt krävs att det föreligger någon konkret omständighet som har medfört en särskild anledning att lita på informationen. Därvid kan bland annat bedömas vem som har lämnat informationen. Man kan konstatera att det exempelvis finns större skäl att lita på information från en ansvarig handläggare än från en sekreterare. Även sambandet mellan myndighetens verksamhet och informationen spelar roll. Ju mer informationen hänför sig till myndighetens verksamhet desto mer skäl finns det givetvis att lita på informationen. Även omständigheterna under vilka informationen lämnas tillmäts stor vikt. Även hur informationen lämnas är viktigt. Om preciserade upplysningar har lämnats finns större anledning att anta att informationen är korrekt än om det är fråga om mer allmän information. Vidare finns större anledning att förlita sig på skriftlig information än på muntlig. Slutligen tas hänsyn till hur viktig informationen är för den enskilde och om detta har stått klart för myndigheten.