Det finns särskilda regler som ålägger staten och kommunen ansvar för skador som orsakas genom offentlig verksamhet. Dessa skiljer sig delvis från de allmänna skadeståndsreglerna. Bland annat då det inte krävs brott för ersättning för rena förmögenhetsskador, vilket annars är huvudregeln. Med ren förmögenhetsskada avses sådana skador som uppstår utan samband med att någon lider en person- eller sakskada. Ett viktigt begrepp att ha koll på då det allmännas skadeståndsansvar skall behandlas är myndighetsutövning. Med myndighetsutövning avses sådana situationer då det allmänna utövar sina maktbefogenheter över enskilda. Myndighetsutövning är exempelvis aktuellt då förbud meddelas enskilda, då man måste söka tillstånd för att få vidta en åtgärd, som exempelvis då man måste söka bygglov, eller då man måste ansöka om att få vissa förmåner, som exempelvis sociala förmåner.
Enligt en regel gällande det allmännas ansvar skall skador som har orsakats genom fel eller försummelse av stat eller kommun vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten eller kommunen svarar för ersättas. Att det står vid myndighetsutövning innebär att det inte krävs att skadan har orsakats genom den faktiska myndighetsutövningen. Det är istället tillräckligt att skadan har orsakats vid myndighetsutövningen. Vidare förutsätts att skadan verkligen har orsakats genom felet. Det skall föreligga så kallad adekvat kausalitet. Med kausalitet menas att det skall vara felet som har orsakat skadan. Hade skadan uppkommit även utan felet föreligger således inte kausalitet. Med adekvans menas att skadan skall vara förutsebar. Ibland uttrycks adekvansen som att skadan skall ligga i farans riktning.
Ansvar enligt ovannämnda regel uppkommer endast vid fel eller försummelse. Härvid måste en så kallad culpabedömning göras. Med culpa avses oaktsamhet. Denna bedömning är mer objektiv än vad som är aktuellt om ett privat subjekt har orsakat en skada. Med detta menas att man inte tar lika stor hänsyn till omständigheter såsom vad som har insetts vid handlandet. Även så kallade anonyma och kumulerande fel kan föranleda ansvar. Med anonyma fel avses sådana fel då man kan konstatera att fel har begåtts men inte av vem. Kumulerande fel är sådana fel då flera olika har begått mindre fel som ensamt inte skulle föranleda ansvar, men tillsammans kan skapa ett skadeståndsgrundande fel. Vid bedömningen om fel föreligger skall man vidare utgå från den enskildes synvinkel snarare än det allmännas. Ansvar blir aktuellt då ett avsteg från vad den enskilde har rätt att kräva har gjorts.
Vilka fel är det då som kan föranleda ansvar? Givetvis är det inte möjligt att alla fel som begås skall föranleda ansvar. För det första har i praxis uppställts krav på att det skall föreligga ett något sånär klart misstag. Då det är fråga om ett beslut som har fattats på godtagbara grunder kan det knappast bli fråga om skadestånd, även om beslutet upphävs eller ändras. Ansvar kan exempelvis uppkomma då man har överträtt en lagregel eller åsidosatt prejudikat. Däremot är bedömningen mildare om det är fråga felaktig bevisvärdering eller lagtolkning. Dock kan ansvar bli aktuellt om det är fråga om ett uppenbart misstag vid lagtolkningen eller bevisvärderingen. Sådan uppenbar oriktighet krävs dock inte om Europakonventionen har överträtts. Konventionen har en särställning och alla överträdelser kan således grunda skadeståndsansvar.
Högsta domstolen har även uttalat att då det gäller rätts- eller bevisfrågor räcker det inte att en domstol har gjort en bedömning som inte kan ifrågasättas. Endast uppenbart oriktiga bedömningar skall i denna situation anses vara culpösa. Då det är fråga om tillståndsbeslut som grundar sig på en kontroll av de faktiska förhållanden är det avgörande om kontrollen har motsvarat de allmänna anspråk som kan ställas på den. Även dröjsmål vid behandling av ärenden kan föranleda skadeståndsskyldighet. I sådana fall förutsätts dock att dröjsmålet kan betraktas som oacceptabelt. Slutligen kan påpekas att tidigare har förutsatts att stat eller kommun skall kunna undgå ansvar genom att hänvisa till otillräckliga resurser. Numera är det dock ytterst osäkert om ett sådant argument skulle få gehör i domstol.