Samtycke


Under vissa speciella omständigheter anses det orimligt och orättvist att en gärning, som under normala omständigheter är att bedöma som brottslig, skall anses som ett brott. Därför finns det regler som stadgar att ansvarsfrihet skall gälla i vissa fall. En sådan situation, när ansvarsfrihet för en annars brottslig handling kan bli aktuell, är ifall den person som handlingen riktar sig emot har gett sitt samtycke till handlingen. Det finns dock vissa begränsningar för vilka handlingar som man, med ansvarsbefriande verkan, kan ge samtycke till.

Vilka situationer kan då, något mer konkret, åsyftas när man talar om att ansvarsfrihet kan bli aktuellt ifall den person som en gärning riktar sig emot har gett sitt samtycke till gärningen? Ett exempel är inom sjukvården. Sjukvårdspersonal utför ofta handlingar såsom att ta blodprover på patienter, att operera patienter och dylikt. I ”normala” fall kan sådant agerande vara att anse som exempelvis misshandel; patienterna åsamkas ju i viss mån faktiskt kroppsskada och smärta genom agerandet, även om handlingarna utförs med patienternas bästa i åtanke. I och med att patienterna samtycker till ingreppen uppkommer dock typiskt sett ansvarsfrihet för vårdpersonalen.

Ett annat exempel är vid utövande av olika sporter. Skador är som bekant vanliga inom sporter och ofta orsakas dessa skador i viss mån av andra personer. Exempelvis kanske man blir fälld i en fotbollsmatch och skadar sitt knä, i tennis kan man råka få en felriktad tennisboll i huvudet, under en hockeymatch råkar man få en klubba i ansiktet, i boxning träffas man av knytnävsslag och så vidare. Deltar man i en sport, så anses man ha accepterat att skador av nämnda slag kan inträffa. Som huvudregel anses man alltså i viss mån ha gett samtycke till misshandel av lättare slag – deltagare i sporten undgår följaktligen ansvar för brott i samband med att de åsamkar en annan deltagare idrottsskador. Skulle någon dock gå utöver vad som är sedvanligt i en viss sport – säg exempelvis ifall en tennisspelare misshandlar sin motspelare genom att slå denne med hjälp av tennisracketen – så omfattas inte ett sådant agerande av samtycket, utan då kan det bli aktuellt att döma till ansvar för brott.

Ett annat exempel är gemensamt startade slagsmål eller bråk. Här åsyftas exempelvis slagsmål ”på skoj” och ibland även mer regelrätta slagsmål, där alla inblandade parter har samma ansvar för att bråket började. Har man medvetet påbörjat lite av ett bråk, så anses man i allmänhet ha gett samtycke till mildare förolämpningar, lättare misshandel och dylikt, som tenderar att förekomma i sådana situationer.

Samtycke kan förekomma i olika former. Det kan ges uttryckligen – såsom ifall A säger till B ”jag samtycker till att du slår sönder min tv”, vilket medför att B beviljas ansvarsfrihet för vad som annars skulle kunna räknas som ett skadegörelsebrott. Ett samtycke behöver dock inte nödvändigtvis vara så pass uttryckligt, utan kan även vara mer underförstått. I sådana fall talar man ofta om inre eller tyst samtycke. Sådana underförstådda samtycken är vanliga vid exempelvis sportutövning; deltar man i aktiviteten, så anses man som sagt ha gett sitt samtycke till den grad av våld som typiskt sett kan tänkas förekomma. Det handlar ungefär om att ”den som ger sig in i leken, får leken tåla”.

Som nämnts inledningsvis, finns det emellertid begränsningar för vilka slags gärningar som man, med ansvarsbefriande verkan, kan samtycka till. Ifall gärningen med beaktande av ”den skada, kränkning eller fara som den medför, dess syfte och övriga omständigheter” är oförsvarlig kan man inte ge ett giltigt samtycke till gärningen. Som oförsvarligt räknas typiskt sett mord och grövre fall av misshandel. Vid exempelvis ”skojslagsmål” kan man därmed ge samtycke till lättare former av misshandel, men oavsett ifall man samtyckt också till mer grovt våld kan vanligtvis inte ansvarsfrihet beviljas för sådant agerande.

Avslutningsvis skall något sägas om begreppet putativt samtycke. Detta begrepp aktualiseras ifall en person trott att en annan person samtyckt till en viss gärning. Säg exempelvis att A och B, enligt A:s uppfattning, bråkar med varandra lite på skoj och A knuffar B så att denne ramlar omkull. A tror att B samtyckt till detta agerande, men det har B i verkligheten inte gjort. Rent objektivt sett har A härmed gjort sig skyldig till ofredande eller möjligen någon lättare form av misshandel. Trots att inget samtycke faktiskt föreligger kan A emellertid, enligt principen om putativt samtycke, gå fri från ansvar för brott eftersom dennes subjektiva uppfattning var att samtycke förelåg.

Bläddra bland juridiska artiklar