Det faktum att man befinner sig i någonting som kan kategoriseras som en nödsituation gör att agerande, som i normala skulle vara att bedöma som brottsligt, kan anses erforderligt och ursäktligt. Av denna anledning är det lagstadgat att gärningar som en person begår i nöd som huvudregel inte skall bedömas utgöra brott. Det är emellertid inte vilka gärningar som helst som man kan gå fri från ansvar för, med hänvisning till att det föreligger en nödsituation. För att ansvarsfrihet skall uppkomma krävs enligt grundprincipen att handlandet inte kan anses oförsvarligt, med beaktande av farans beskaffenhet, den skada som förorsakas annan och omständigheterna i övrigt. Det är vidare vanligtvis endast i en pågående, akut nödsituation som ansvarsfrihet med hänvisning till nöd kan bli aktuellt.
Vad gäller kravet på att handlandet skall vara försvarligt eller åtminstone inte oförsvarligt åsyftas framförallt att man i en nödsituation bör göra vissa avvägningar mellan de olika intressen som finns att beakta samt att man bör överväga rimligheten i sitt agerande. Vidare bör syftet med handlandet alltid vara just att eliminera eller undkomma nödsituationen. Säg exempelvis att en person i dåligt väder totalt gått vilse i en enorm skog, utan möjligheter att söka hjälp via mobiltelefon eller dylikt, och därför allvarligt riskerar att frysa eller svälta ihjäl. En sådan situation kan förstås kategoriseras som en nödsituation, i och med att personens hälsa och liv är hotat. Här kan det därmed vara berättigat att personen till exempel bryter sig in i en stuga som denne råkar hitta och äter mat som finns där. Den fara som den nödställde befinner sig i kan i detta fall anses uppväga den skada som inbrottet och stölden av mat faktiskt innebär för stugans ägare. Dessutom syftar den nödställdes agerande till att just avvärja nödsituationen. Ifall den nödställde personen emellertid skulle agera på ett sätt som går långt utöver vad som är rimligt och exempelvis plockar med sig värdesaker från stugan när denne går därifrån, så kan det förstås inte ursäktas med anledning av att det var fråga om en nödsituation. Ett sådant handlande syftar inte på något sätt till att avvärja nödsituationen, utan orsakar enbart skada för annan.
I vissa fall kan man dock undkomma ansvar för brott ifall man befunnit sig i en nödsituation och då handlat på ett sätt som kan anses oförsvarligt exempelvis orsakat större skada för annan än vad som var motiverat av den fara som förelåg. Principen om så kallad nödexcess kan då aktualiseras. Som också hörs på ordet excess, handlar det alltså om att man gått till överdrift i sitt agerande. Ifall man alltså gjort mer än vad som är tillåtet enligt grundregeln om nöd kan man ända beviljas ansvarsfrihet, förutsatt att omständigheterna i det aktuella fallet var sådana att man svårligen kunde besinna sig. Det handlar här om den nödställdes sinnestillstånd och dennes subjektiva uppfattning av situationen. Att befinna sig i en nödsituation, där rentav ens liv är hotat, kan förstås vara skrämmande och uppskakande och händelser kan ske mycket snabbt. Det kan därför vara ursäktligt att den nödställde i själva nödsituationen inte kan tänka helt rationellt eller hinner med att överväga ifall nyttan med ett visst agerande uppväger de skador som agerandet eventuellt innebär. I viss mån kan regeln om nödexcess även aktualiseras ifall situationen är sådan att en person befunnit sig i nöd, men den akuta nödsituationen upphört. I och med att nödsituationen upphört, upphör som sagt också rätten till ansvarsfrihet med hänvisning till nöd. Skulle det dock till exempel vara så att den tidigare nödställde är väldigt uppskärrad och därmed svårligen kan besinna sig, trots att nödsituationen egentligen är över, kan det vara möjligt att åberopa nödexcess.
Avslutningsvis skall något sägas om situationen att en person tror sig vara i nöd, men att så inte är fallet i verkligheten. Det handlar här alltså helt om personens subjektiva uppfattning och inte om hur verkligheten objektivt ser ut. Säg exempelvis att en person tror sig bli attackerad av ett farligt djur, men i själva verket är det fråga om en helt ofarlig hund som inte alls ämnar attackera personen utan endast är ute efter att leka. Personen tror sig vara i fara och att det därmed är fråga om en nödsituation och slår ihjäl hunden. I normala fall är det förstås brottsligt att slå ihjäl en hund; det skulle kunna räknas till exempel som skadegörelse eller djurplågeri. Enligt praxis rörande så kallad putativ nöd kan dock det faktum att en person felaktigt trott sig vara i nöd under vissa omständigheter innebära att man bedömer situationen som om nöd verkligen förelegat och ansvarsfrihet kan därmed uppkomma. Putativ nöd kan möjligen även aktualiseras i fall liknande vad som diskuterats i stycket ovan (nämligen att en person verkligen varit i nöd, men att nödsituationen därefter upphört). Ifall personen verkligen fortfarande tror sig vara i nöd kan ansvarsfrihet tänkas komma ifråga av denna anledning. Att observera är dock att det i vissa fall kan anses som oaktsamt att så totalt missuppfatta en situation och det kan därför bli aktuellt att döma personen för ett oaktsamhetsbrott, ifall det finns en oaktsamhetsversion av det brott som personen potentiellt gjort sig skyldig till.