Laga befogenhet


I vissa speciella situationer anses det rättfärdigat att utöva ett visst våld eller begå något annat slags gärningar som, i vanliga fall, anses brottsliga. Exempelvis i samband med en situation som kräver självförsvar eller i en nödsituation bedöms det rimligt att man skall gå fri från ansvar, trots att man agerat på ett sätt som vanligtvis anses som brottsligt. Av vikt är även att det inom olika aspekter av rättsväsendet (polisen, kriminalvården) kan behöva brukas visst våld eller krävas andra slags handlingar som, under andra omständigheter, anses utgöra brott. Detsamma kan gälla inom militären. Man talar ofta om begreppet ”laga befogenhet att bruka våld” när det gäller just exempelvis polisens och militärens rätt att använda sig av våld i vissa fall.

I sitt arbete kan polisen förstås behöva bruka visst våld i samband med exempelvis gripande av en misstänkt. För några mer konkreta exempel; en misstänkt som försöker fly undan kan behöva brottas ned på marken, i hotfulla situationer kan polisen behöva använda vapenhot för att garantera sin egen och allmänhetens säkerhet och ifall en misstänkt attackerar med hjälp av ett vapen kan polisen i värsta fall behöva besvara attacken och rentav skjuta en misstänkt. Det vore självfallet märkligt ifall sådant befogat agerande från polisens sida skulle leda till ansvar för brott. Ifall inte möjligheten till ansvarsfrihet med hänvisning till laga befogenhet fanns skulle polisen, för att hårdra det hela något, kunna tvingas gripa en misstänkt med hjälp av visst våld och därefter behöva ange sig själv som misstänkt för exempelvis misshandel. Nämnvärt är att i viss mån kan situationer som kräver visst våld medföra att polisen har rätt till självförsvar även enligt de allmänna bestämmelserna om nödvärn, men det finns alltså också speciell lagstiftning som rör just polisens rätt att använda våld ifall så krävs för att en tjänsteåtgärd skall kunna genomföras. Självfallet får dock inte polisen använda våld hur som helst, utan för att våld skall vara tillåtet krävs normalt sett att alla andra medel har bedömts som otillräckliga och att det med beaktande av omständigheterna vid den aktuella situationen kan anses försvarligt att använda våld. Polisens våld får som huvudregel heller inte vara oproportionerligt; mer våld än vad situationen kräver bör alltså inte användas.

Även inom kriminalvården kan situationer uppstå som kräver att personalen använder ett visst mått av våld gentemot de intagna. Detta gäller exempelvis om en person som sitter i fängelse, är häktad eller dylikt försöker rymma från kriminalvårdsanstalten/häktet. En annan situation kan vara att en intagen på något annat sätt gör motstånd mot personalen, genom våld eller på annat sätt, i personalens arbete att upprätthålla ordningen på en kriminalvårdsanstalt. I dylika situationer får det våld som krävs för att förhindra en rymning/upprätthålla ordningen användas – dock med hänsyn till att det under omständigheterna är försvarligt. Även här gäller alltså att den tillåtna våldsutövningen är begränsad och att det måste finnas en proportionalitet. Att observera är dock att det också i detta fall kan hända att rätt till nödvärn enligt normalbestämmelserna föreligger samtidigt som den laga befogenheten att bruka våld.

Ett annat fall som kan kräva våld är vid speciella omständigheter inom militären. På grund av militärväsendets natur, där hierarki och följande av order är mycket viktigt, samt de farliga situationer som militären kan tänkas befinna sig i är det förstås av stor vikt att underlydande följer sina befäls instruktioner. Vid situationer där brott mot lydnaden medför särskild fara, såsom under strid eller vid myteri, tillåts en militär förman bruka visst våld gentemot sina underlydande, ifall det krävs för att det skall gå att upprätthålla lydnaden.

I alla ovannämnda situationer kan det alltså vara aktuellt att bevilja ansvarsfrihet för gärningar som, normalt sett, utgör brott. Detta emellertid med begränsningen att det våld som används måste vara försvarligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Även om någon använt mer våld än vad som rent objektivt sett kan anses som försvarligt, kan det dock vara möjligt att bevilja ansvarsfrihet. Det gäller ifall omständigheterna var sådana att personen ifråga svårligen kunde besinna sig – så kallad excess. Säg exempelvis att en polis i tjänsten blir hotad av en misstänkt som viftar med ett skjutvapen. Av naturliga skäl blir polisen uppskrämd och fruktar för sin egen säkerhet och beslutar sig för att själv skjuta den misstänkte, för att avvärja hotet. Rent objektivt sett hade det kanske i en dylik situation räckt ifall polisen skjuter den misstänkte i armen och därmed avväpnar denne, men det slutar med att polisen i sitt något skärrade tillstånd skjuter den misstänkte med flera skott i buken istället. Detta våld kan antagligen inte anses som försvarligt, men ifall det bedöms att polisen svårligen kunde besinna sig vid tillfället så kan ansvarsfrihet ändå bli aktuellt.

Bläddra bland juridiska artiklar