Den grundläggande principen om att avtal ska hållas genomsyrar i mångt och mycket den svenska avtalsrätten. Under vissa förutsättningar har lagstiftaren dock känt att avtal ska kunna ogiltigförklaras på grund av omständigheter innan eller vid avtalets ingående. Här ska några av dessa ogiltighetsgrunder avhandlas, och fokus kommer att ligga på de fall som uttryckligen beskrivs i lagtexten, nämligen råntvång, tvång, svek, ocker och förklaringsmisstag. Dessa kompletteras dock med två andra bestämmelser, nämligen de allmänt hållna generalklausulerna om tro och heder samt oskäliga avtalsvillkor. Dessa kommer dock inte att beröras närmare här.
Inledningsvis bör kort sägas något om råntvång och tvång, där den förstnämnda är den grövsta. Ett avtal som någon tvingats ingå genom våld, eller hot om våld, är i princip alltid ogiltigt. Den brottsliga handlingen måste inte ha utövats av avtalsparten utan det kan vara fråga om en tredje part som utövar påtryckningar. Skulle det dock vara så att motparten inte vetat om detta grova tvång, och alltså är i god tro, krävs dock att den tvingade, när våldet eller hotet upphört, meddelar denne om att avtalet inte kan göras gällande. Mildare former av tvång, där våld eller hot om våld inte används, gör också ett ingånget avtal ogiltigt. Det kan röra sig om utpressning av olika slag där hotet riktar in sig på offentliggörande av några, för den utpressade, mycket besvärande omständigheter. I dessa fall gäller dock, till skillnad från vid ovan nämnda grova tvång, att ogiltighet inte inträder om motparten varit i god tro om tvånget.
Svek är en ogiltighetsgrund som tar sikte på situationer där man i princip har blivit lurad att ingå ett avtal och ogiltighetsgrunden är nära anknuten till den straffrättsliga paragrafen om bedrägeri. Svekbestämmelsen föreskriver, precis som övriga svaga ogiltighetsgrunder, att god tro hos motkontrahenten gör att avtalet inte blir ogiltigt. Den är dock upplagd på ett sådant sätt att den av avtalsparterna som anklagas för att ha förtigit eller ljugit om något, genom denna lögn antas ha framkallat avtalets ingående. Orsaken är förstås att man annars i praktiken nästan aldrig hade kunnat göra bestämmelsen gällande på grund av bevissvårigheter.
Ockerbestämmelsen är utformad för att motverka utnyttjandet av andra människors okunskap, naivitet, trångmål eller beroendeställning för att skaffa sig fördelaktiga avtal. Omständigheterna kan förstås variera och som exempel kan nämnas att man utnyttjar någon som är i en nödsituation eller påverkad av alkohol. Återigen gäller att om motparten inte visste eller borde ha vetat att så var fallet, så blir rättshandlingen inte ogiltig.
Ogiltighet kan inträda även på grund av ett förklaringsmisstag. Denna bestämmelse skiljer sig ganska markant från de som gåtts igenom då det handlar om situationer där ett fel orsakat att en viljeförklaring utformats på ett felaktigt sätt, och inte en medveten handling. Då bestämmelsen är förhållandevis svårförståelig och även placerad i samband med övriga nämnda ogiltighetsgrunder förtjänar den dock en utförligare förklaring.
Ett förklaringsmisstag, alltså om man exempelvis skrivit fel belopp eller dylikt på ett anbud, kan endast göra att ett avtal blir ogiltigt om motparten insåg eller borde ha insett att det rörde sig om en felskrivning. En sådan bedömning är inte alltid helt enkel att göra och man löper nog en risk om misstaget verkar helt uppåt väggarna. Att råka skriva en miljard istället för tio kronor är ett uppenbart fall där ogiltighet inträder, men samma sak kan inte sägas gälla om det skulle ha stått hundra tusen, men istället blev hundratjugo tusen. Det bör också noteras att ogiltighet inte är den enda rättsföljden som kan aktualiseras. Viljeförklaringen kan också helt enkelt ändras till det som den felskrivande parten hade avsett.