Vad förutsättningsläran innebär
Förutsättningsläran är en rättslig princip som fungerar som ett komplement till andra ogiltighetsgrunder. Detta innebär att förutsättningsläran endast skall användas om det inte finns någon annan grund att tillämpa. Någon annan grund skulle exempelvis kunna vara en lagreglerad ogiltighetsregel eller avtalsbestämmelse. Förutsättningsläran kan åberopas för att ogiltigförklara ett avtal och ibland för jämkning. Med jämkning menas att prestationerna inte måste utföras på det sätt som avtalats. Förutsättningsläran kan komma ifråga när något oförutsett hänt efter avtalets ingående eller om en part har misstagit sig gällande något förhållande som påverkat partens vilja att ingå avtal, s.k. motivvillfarelse. Avgörande för att kunna tillämpa förutsättningsläran är om det funnits eller inträffat en omständighet som angivaren, d.v.s. åberopande part, inte känt till eller förutsett. Vidare kan det finnas anledning att åberopa förutsättningsläran när en part, på grund av ändrade förhållanden, inte längre har någon nytta alls av den avtalade prestationen. Felaktiga förutsättningar kan vidare delas in i två kategorier, bristande och oriktiga förutsättningar. Med oriktiga förutsättningar menas att förutsättningen var fel redan när avtalet ingicks. Detta innebär att en motivvillfarelse föreligger. En bristande förutsättning föreligger om något oförutsett inträffar efter att avtal ingåtts och att händelsen leder till att förutsättningen blir felaktig.
När kan förutsättningsläran tillämpas?
För att förutsättningsläran skall kunna tillämpas krävs att följande omständigheter föreligger:
1. Redan vid avtalets ingående skall förutsättningen vara oriktig och sedan brista på grund av omständigheter som sedan inträffat.
2. Förutsättningen skall vara synbar för motparten och väsentlig, d.v.s. av stor betydelse, för angivaren.
3. Vid en bedömning skall det vara lämpligare att risken för den felaktiga förutsättningen skall ligga på motparten och inte på angivaren.
Att förutsättningen måste ha varit väsentlig innebär att den skall ha varit så viktig för parten att den var avgörande för partens beslut att ingå avtalet. Den felaktiga förutsättningen måste innebära sådana konsekvenser att angivaren inte hade ingått avtalet i samma form om parten hade känt till den felaktiga förutsättningen. Med synbarhetsrekvisitet menas att motparten måste ha insett, eller borde ha insett, både att förutsättningen fanns och att den var väsentlig för motparten. Syftet med detta är att motparten skall ha ett större skydd och slippa drabbas av att det finns oförutsebara risker i avtalsförhållandet. Vidare krävs att angivaren inte kände till förutsättningens felaktighet vid avtalsslutet för att kunna åberopa den något, som vanligtvis gäller även då han borde ha känt till omständigheten. Vidare kan i regel förutsättningsläran inte åberopas om det är parten själv som har orsakat den felaktiga förutsättningen, d.v.s. om felet egentligen beror på partens eget agerande.
Felaktiga uppgifter lämnade av motparten
Om en part har lämnat oriktiga uppgifter har denne som regel tagit på sig ansvaret för motpartens förutsättningar. Dock krävs det att motparten har anledning att lita på uppgiften. För att en part skall ha anledning att lita på en lämnad uppgift måste uppgiften vara tillräckligt preciserad och bestämd. Vidare skall uppgiften, i regel, höra till ett område som den som lämnat uppgiften har speciell erfarenhet och kunskap om eller särskilda förutsättningar att bedöma. Annars kan det även finnas anledning att lita på uppgiftslämnaren om denne uppgivit att han har tagit reda på förhållandena angående uppgiften.