När ett avtal, på grund av ett misstag av en avtalspart, har fått ett annat innehåll än det som avtalsparten avsett föreligger ett förklaringsmisstag. Det kan även uttryckas med att partens vilja och partens lämnade viljeförklaring inte stämmer överens. I en sådan situation kan det bli mycket svårt för avtalsparten att uppfylla sin del av avtalet och avtalet kan dessutom bli mycket ofördelaktigt för avtalsparten. Dock är en grundläggande regel att man skall skydda motparten i sådana situationer, förutsatt att motparten var i god tro. Med god tro menas i detta fall att motparten varken kände till eller borde ha känt till misstaget. Vidare är det viktigt att uppmärksamma att en huvudregel i svensk avtalsrätt är att avtal skall hållas. Regeln om förklaringsmisstag är därför ett undantag från huvudregeln.
Förutsättningar för att åberopa förklaringsmisstag
För att en part skall undgå bundenhet på grund av förklaringsmisstag krävs att följande förutsättningar är uppfyllda:
1. Det skall vara parten själv som har begått misstaget och inte någon annan som framfört meddelandet, exempelvis ett bud.
2. Misstaget skall leda till att viljeförklaringen inte har fått det tänkta innehållet.
3. När motparten har fått kunskap om viljeförklaringen skall motparen ha varit i ond tro gällande misstaget.
Exempel på misstag som kan leda till att viljeförklaringen inte stämmer överens med viljan kan vara felsägningar och felräkningar eller att den som lämnat viljeförklaringen tagit miste på vad viljeförklaringen innebär, t.ex. när man tar miste på vad en viss term innebär. När man skall göra en bedömning av vad som egentligen menades i viljeförklaringen brukar man utgå från vad mottagaren har haft anledning att anta att viljeförklaringen innebär. Detta innebär att det inte är exakt det som avgivaren av en viljeförklaring avser som kan läggas till grund för bedömningen, men inte heller är vad mottagaren utläst av nämnda viljeförklaring av avgörande betydelse. För att kunna tillämpa regeln om förklaringsmisstag krävs att man kan bevisa dels att ett relevant misstag föreligger och att motparten var i ond tro beträffande misstaget. När det gäller motpartens onda tro krävs inte att denne har insett vad parten egentligen velat. Det är istället tillräckligt att motparten insett att den viljeförklaring som lämnats inte var rätt.
Tillitsprincipen och viljeprincipen
Regeln om förklaringsmisstag ger uttryck för en princip som kallas för tillitsprincipen. Tillitsprincipen går ut på att en avtalspart som är i god tro skall skyddas. Är man i god tro skall man kunna lita på andras handlingar och att man blir bundna av dessa. Som motsats till tillitsprincipen finns viljeprincipen, vilken går ut på att avtalsparter skall skyddas mot att vara bunden av annat än det som är deras egen vilja. Om viljeprincipen skulle gälla fritt skulle det innebära att en avtalspart som begått ett förklaringsmisstag aldrig skall bindas av sitt misstag. Dock kan inte viljeprincipen användas utan restriktioner då det leder till stor osäkerhet om avtalsbundenheten alltför lätt skulle kunna undgås. På grund av den osäkerhet som annars skulle uppstå har tillitsprincipen fått en övervägande betydelse på så vis att en godtroende motpart skyddas framför någon annans intresse av att inte bli bunden av ett avtal mot sin vilja.
Befordringsfel
Med befordringsfel menas den situation då viljeförklaringen inte har fått åsyftat innehåll och detta beror på att viljeförklaringen på något sätt förvanskats vid överföringen till mottagaren. I dessa fall är det inte den som lämnat viljeförklaringen själv som orsakat felet. Exempel: A vill köpa en bil för 10 000 av B och använder ett bud för att lämna sitt anbud. Om budet då säger att A vill köpa bilen för 20 000 istället föreligger ett befordringsfel. Till skillnad från vid förklaringsmisstag är parten som lämnat viljeförklaringen i dessa situationer inte bunden av felet, även om motparten är i god tro. För att skydda en motpart som är i god tro finns en regel om reklamation. När A får reda på felet är denne nämligen skyldig att direkt meddela B att A inte vill vara bunden av viljeförklaringen. I annat fall blir A ändå bunden av viljeförklaringen.