Den tilltalades rätt till sitt försvar följer av bl.a. Europakonventionens krav på rätten till en rättvis rättegång (fair trial) och av grundläggande rättsliga principer. En person som är åtalad för brott får därför under förundersökningen och under rättegången företrädas av någon form av rättsligt ombud som hjälper denne att försvara sig. Den tilltalade får även föra sin talan själv, eller företrädas av vårdnadshavare, om detta är dennes önskan. I vissa situationer, främst vid brott med strängare straff, är det dock obligatoriskt att den tilltalade har en försvarare, dvs. en försvare ska i sådana fall utses oavsett om den tilltalade vill ha en sådan eller ej. Det är dock inte i alla situationer som den tilltalade har rätt att få en försvarare betald av staten i form av en offentlig försvarare.
Uppdraget som offentlig försvarare är inget självständigt yrke utan ett separat uppdrag och begreppet beskriver bara att personen uppfyller lagens krav för ombud som kan finansieras av staten. Uppdraget som offentlig försvarare fullgörs i princip bara av advokater och naturligtvis är det ofta fråga om försvarsadvokater, dvs. advokater som specialiserat sig på att försvara tilltalade i brottmål. Även personer som är lämpliga och som har avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till domaranställning kan utses till offentlig försvare.
Den tilltalade har alltså alltid rätt att anlita ett ombud, som kan vara antingen privat eller offentligt finansierat. Privata rättegångsombud kan agera som försvarare i åtal som gäller mindre allvarliga brott och vara vem som helst som den misstänkte hyser förtroende för och som annars är lämplig. Eftersom en offentlig försvarare ersätts av staten är det fördelaktigt för den misstänkte att ha rätt till en sådan, men en offentlig försvarare utses inte om den misstänkte istället ordnar sitt försvar på annat sätt.
När är det då möjligt att få en offentlig försvarare? Man kan säga att det är antingen vid allvarligare anklagelser om brott eller då det annars finns ett behov av en offentlig försvarare. En offentlig försvare ska alltid förordnas (beviljas) om den tilltalade är anhållen, häktad eller misstänkt för ett brott med minst sex månaders fängelse i straffskalan. I dessa fall krävs det dock att den tilltalade begär att få en försvarare. Polisen måste därför upplysa denne om rätten att begära en försvarare, och detta ska göras så fort rätten uppkommer så att försvararen kan bistå den misstänkte på ett så tidigt stadium som möjligt, exempelvis i samband med polisförhör. Att offentlig försvarare alltid ska förordnas i dessa situationer innebär att domstolen inte måste göra en rättslig prövning av om det finns ett behov eller inte.
Om de nämnda förutsättningarna (anhållen, häktad eller misstänkt för brott med minst sex månaders straff) inte är för handen kan offentlig försvarare bara förordnas om det föreligger ett behov. Ett sådant behov kan för det första föreligga med hänsyn till utredningen om brottet, behovet är alltså starkare om förundersökningen är omfattande med många förhör än om den tilltalade direkt erkänner brottet. Behov kan för det andra föreligga om det är tveksamt vilken påföljd som ska utdömas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter och/eller villkorlig dom. För det tredje kan det föreligga ett behov av offentlig försvarare mot bakgrund av den misstänktes personliga förhållanden eller fallets karaktär. Generellt kan man alltså säga att möjligheten att få en offentlig försvarare ökar beroende på hur komplicerade omständigheterna är i det aktuella fallet. I enklare mål bedöms det räcka med att den misstänkte får redogöra för händelserna, samtidigt som domaren tar en något mer aktiv roll för att undanröja oklarheter och säkerställa så att målet blir utrett. Det är tingsrätten som fattar beslut om huruvida en offentlig försvarare ska förordnas eller inte. Ett negativt beslut kan överklagas till hovrätten, som då gör en ny prövning.
Ersättningen till den offentlige försvararen för arbete, tidsspillan och utlägg betalas av allmänna medel och ersättningen ska bedömas skälig och rimlig utifrån hur krävande målet är. Här tillämpas oftast en av regeringen framtagen timkostnadsnorm som idag (2012) ligger på 1205 kr exklusive moms men som uppräknas årligen, tillsammans med en särskild taxa för offentliga försvarare. Reglerna är relevanta för den misstänkte eftersom denne kan bli tvungen att betala en del av arvodet om det blir en fällande dom. Den misstänkte behöver dock inte ersätta hela beloppet utan den övre gränsen utgörs av den rättshjälpsavgift som beräknas enligt reglerna om rättshjälp, och vars storlek relateras bl.a. till den tilltalades inkomstförhållanden. Vad den tilltalade ska betala får dock nedsättas eller helt efterges med hänsyn till bl.a. den misstänktes sociala och ekonomiska omständigheter. Oavsett hur rättegångskostnaderna slutligen ska fördelas kan tilläggas att den misstänkte alltid är skyldig att ersätta sådana merkostnader som denne orsakat genom att t.ex. utebli från förhandlingar eller genom att medvetet obstruera under rättegången.
För både privata ombud och offentliga försvarare finns en förutsättning som kräver att han eller hon inte har, eller har haft, uppdrag eller ekonomiska förbindelser med den misstänkte om dessa omständigheter kan antas påverka försvararens arbete. Även i övrigt ska ombudet eller försvaren vara lämplig, och även behärska svenska språket. Uppdraget som försvarare innebär en skyldighet att med nit och omsorg tillvarata den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning. I dessa krav, liksom i kraven som generellt ställs på personer som innehar titeln advokat, ligger ett mycket högt ställt krav på tystnadsplikt för information som utbyts mellan den misstänkte och försvararen. Den misstänkte har en ovillkorlig rätt att träffa sin försvarare, både privata ombud och offentliga, även om den misstänkte är anhållen eller häktad.