Avtal förekommer överallt i samhället. När man handlar i affären, åker buss eller hyr en lägenhetet finns det ett avtalsförhållande i botten mellan köpare och säljare, bussbolag och passagerare, hyresgäst och hyresvärd. Även i det sociala livet förekommer avtal i stor omfattning, mer eller mindre preciserade. Den svenska avtalsrätten, och för den delen även avtalsrätten i övriga nordiska länder, skiljer sig förhållandevis mycket från övriga europeiska länders reglering. Enkelt uttryckt kan man säga att den är både löst hållen och splittrad och lämnar mycket till domstolarna att bedöma genom sin rättstillämpning. Här skall nu ges en kortfattad överblick över hur den svenska regleringen på området ser ut och i vilka rättskällor man kan söka för att finna ledning i avtalsrättsliga frågor.
Den främsta rättskällan på avtalsrättens område är förstås, som för alla andra rättsområden, den lagstiftning som finns på området. I centrum finns avtalslagen från 1915 som är mycket generell och utformad för att kunna passa avtal av mycket varierande karaktär. Finner man inte ledning i denna, vilket inte alltid är förvånande med tanke på dess ålder och omfattning, kan svaret ibland finnas i andra lagar, t.ex. de lagar som särskilt behandlar köp av fast eller lös egendom.
Eftersom Sverige, i likhet med övriga nordiska länder, saknar en heltäckande avtalsrättslig reglering och istället har särskilda lagar för diverse olika avtalsområden blir rättsliga principer i många fall aktuella att tillämpa. Man talar här om allmänna avtalsrättsliga principer. Bland dessa kan nämnas lojalitetsprincipen, som bland annat stadgar att man är skyldig att upplysa sin motpart om väsentliga omständigheter.
Vid sidan av de avtalsrättsliga principerna har det utvecklat sig fasta sedvänjor och handelsbruk som allt mer har kommit att påverka den rättsliga bedömningen. Eftersom stora delar av den reglering som idag finns på området kan härledas till gamla tiders seder och bruk i handelssammanhang är detta en inte alls oväsentlig rättskälla, som kan användas både för att fylla ut och tolka ett avtal. Under vissa förutsättningar kan det till och med komma ifråga att handelsbruk träder istället för lagregler av dispositiv karaktär. Vad som är sedvana kan förstås variera mellan olika affärsområden - vad som är brukligt i byggbranschen är förstås något annat än för livsmedelsgrossister. En part som hävdar att denne har rätten på sin sida på grund av att det finns en särskild sedvänja eller handelsbruk som ger honom stöd kommer dock att få argumentera för att sedvänjan eller handelsbruket faktiskt existerar.
Slutligen då några ord om rättstillämpningens roll. Som allmän huvudregel gäller här att högsta domstolens avgöranden har så kallad prejudiciell verkan; lägre rättsinstanser bör anpassa sina avgöranden efter högsta domstolens domar. Högsta domstolens dom rörande en viss fråga utgör därmed en mycket viktig indikator på hur en likadan fråga skall avgöras i andra rättegångar. Vid rättslig problemlösning i allmänhet, och möjligen vid avtalsrättslig sådan i synnerhet, gäller dock att man bör vara noggrann i sin tolkning. Det finns inga garantier för att det som gällde i ett specifikt fall kommer att gälla i den situation man befinner sig i.