Utgångspunkten för avtalsrätten är att den som begår ett avtalsbrott skall ersätta motparten utifrån det positiva kontraktsintresset. Det innebär att man skall betala både motpartens faktiska förlust på grund av avtalsbrottet samt vad han hade kunnat tjäna om avtalet hade genomförts på ett kontraktsenligt sätt. Det kan, beroende på sammanhanget, bli avsevärda summor i skadestånd varför många parter, särskilt i kommersiella förhållanden, i så stor mån som möjligt försöker friskriva sig från ansvar. I denna artikel skall något sägas om hur friskrivningar kan utformas, från vad man kan friskriva sig och under vilka omständigheter en friskrivning inte kan godtas.
Först något om hur och från vad man friskriver sig. En uppenbar möjlighet är förstås att friskriva sig från ett ansvar för avtalsprestationen som sådan. Utför man en tjänst eller säljer en vara friskriver man sig från att denna på något sätt är bristfällig. Det kan också vara så att man i och för sig inte friskriver sig från själva prestationen, men att man tar bort motpartens möjlighet att göra några påföljder gällande på grund av den bristfälliga prestationen. Vidare är det också tänkbart att man bara friskriver sig från vissa typer av brister i ens prestation, exempelvis ett fel i en utförd tjänst.
Det är alltid viktigt att vara tydlig vid utformningen av avtal. När man utformar en friskrivningsklausul är detta kanske särskilt viktigt. Eftersom friskrivningsklausuler kan få så genomgripande påföljder samtidigt som dessa skiljer sig mycket från dispositiva rättsregler så finns vissa krav för att friskrivningar ska kunna godtas. Dessutom får man som friskrivare inte handla på ett sådant sätt att man lovar saker och sedan friskriver sig i exempelvis det skriftliga kontraktet. Man kan alltså inte först garantera en massa saker och sedan lite längre ner friskriva sig. Här bör också noteras att även om exempelvis en säljare av en produkt har friskrivit sig från felansvar, ger lagen ändå köparen rätt till påföljder i vissa fall. Det rör då omständigheter där varan avviker från vad han med fog kunnat förvänta sig.
Som vägledning vid utformningen av friskrivningsklausuler kan det vara nyttigt att se på andra avtal och hur friskrivningsklausuler i dessa har bedömts av Högsta domstolen. Ett intressant exempel rörde en fastighetsförsäljning. Ett ännu inte färdigt bostadshus skulle säljas och säljaren skrev i kontraktet in både att köparen skulle ta över alla säljarens skyldigheter och rättigheter mot säljarens entreprenörer, alltså de som uppförde huset. Dessutom skrev säljaren in att huset såldes sådant det av köparen har besiktigats. Ingen av dessa klausuler godtogs av Högsta domstolen såsom gällande och man uttalade att en friskrivningsklausul, särskilt när det utformats ensidigt av den ena parten, måste vara mycket tydlig för att vara gällande. Inte minst gäller detta om man inte ens har förhandlat saker innan avtalet undertecknades. I ett annat fall som också rörde fastighetsförsäljning godtog dock HD en friskrivning. Man bör i och för sig notera att parterna här var jämbördiga, men samtidigt visar fallet att om man är tillräckligt klar och tydligt kan man få friskriva sig.
Slutligen något om under vilka omständigheter man absolut inte kan friskriva sig. Det får anses vara en allmän avtalsrättslig princip att om man har varit grovt oaktsam så blir en friskrivning inte gällande, oavsett hur klar den än är. Detta är förstås också rimligt, har man utfört sin avtalsprestation på ett så dåligt sätt att man får betecknas som grovt vårdslös vore att beakta som mycket obilligt om man ändå inte blev ansvarig. Som exempel på rättspraxis där HD har underkänt friskrivningar kan här nämnas ett fall när ett assurerat paket stals av en anställd på posten. Högsta domstolen fastslog att man inte kan friskriva sig från ansvar som motparten åsamkas på grund av att anställda begår brott.