Sverige har faktiskt en speciell lag som är avsedd att få bukt med de problem man från lagstiftarhåll har upplevt med att få fast de som försöker undkomma att betala skatt. Detta innebär att skatteflykt numera är ett juridiskt begrepp, som är definierat i lagtexten. I det följande kommer reglerna i skatteflyktslagen att gås igenom, varefter några uppmärksammade avgöranden från domstolarna kommer att redovisas, för att ge en klar bild av vad man får och inte får göra.
Lagen mot skatteflykt gäller taxeringen av både den kommunala och den statliga inkomstskatten (tidigare omfattades också förmögenhetsskatten, men sedan den togs bort är det förstås inte längre aktuellt). Vad gäller det beteende som kan fångas under lagen, bör först sägas att den tar sikte på aktivt handlande. Fyra grundläggande krav skall vara uppfyllda för att skatteflykt, på grund av en viss handling, kan antas vara för handen:
(i) Beteendet skall medföra en väsentlig skatteförmån för den som utför den. Om man alltså inte personligen får någon förmån på grund av sitt förfarande, är det inte att anse som skatteflykt. Dessutom skall ju förmånen vara väsentlig, vilket innebär att om det bara rör några tusen kronor, kan det inte bli aktuellt att tillämpa lagen.
(ii) Man behöver inte själv ha utfört den handling som inneburit en lättnad, men man måste ha medverkat till den, direkt eller indirekt. Ett exempel på fall där man indirekt medverkat kan vara om man exempelvis har fått någon i ens familj att utföra handlingen eller om en ställföreträdare har hjälpt en.
(iii) Det skall vara antagligt att man utfört handlingen främst på grund av skatteskäl. Kan man alltså visa att orsakerna till handlingen till övervägande del varit, exempelvis, affärsmässiga kommer lagen inte att vara aktuell. Bedömningen i detta avseende är objektiv. Det innebär att domstolen tittar på alla skäl som kan ha funnits till handlingen och gör en rent objektiv bedömning av vad som framstår som syftet. Den anklagades verkliga syften är alltså inte avgörande, om de inte också tydligt visar sig. I slutändan blir det förstås något av en bevisfråga.
(iv) Det krävs slutligen att en taxering som baseras på handlandet skulle strida mot det syfte som skattelagstiftningen har. Till grund för att utläsa skattelagstiftningen syfte används både skattereglerna i allmänhet samt de regler som tillämpats eller undvikits i det enskilda fallet.
Ett exempel på ett förfarande som har ansetts strida mot syftena bakom skattelagstiftningen, fastän tillvägagångssättet i sig inte var olagligt, var när man försökte utnyttja sådan dubbel avdragsrätt som ibland kunde inträffa när man sålde handelsbolagsandelar.
Har man vidtagit en åtgärd som uppfyller alla ovan nämnda kriterier får det förstås konsekvenser, men dessa kan variera beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, varför det finns manöverutrymme för olika handlingssätt. En påföljd är att man taxeras som om man inte hade företagit den avsedda handlingen. Det kan också ske att man, om man exempelvis gick runt en regel, kommer att taxeras som om man hade företagit den regel som framstår som mest naturlig. Slutligen kan man i vissa fall taxeras på grundval av en skälighetsbedömning.
Man bör i slutsats vara försiktig med de val man tar i sin taxering. Införandet av lagen har utan tvekan försvårat avancerade skatteupplägg. Man bör dock notera att Skatteverket inte på eget bevåg kan välja att tillämpa lagen, utan först måste inhämta godkännande från förvaltningsrätten.