Innan man diskuterar vad som krävs för att skapa ett bindande avtal är det nödvändigt att känna till vilka som över huvud taget kan vara parter i ett sådant, eller med andra ord vilka som kan ingå avtal. Utgångspunkten är förstås att alla fysiska personer kan sluta avtal, eftersom de har rättshandlingsförmåga, men undantag finns. Här kommer att gås igenom vilka regler som gäller för sådana fysiska personer som inte kan sluta avtal.
För tre kategorier av fysiska personer gäller omfattande begränsningar i möjligheten att ingå avtal: psykiskt sjuka, underåriga och de som är försatta i konkurs.
Det finns särskilda lagregler för människor som ingått avtal under påverkan av en psykisk störning. Sådana avtal är ogiltiga och båda parter skall lämna tillbaka det de fått genom avtalet, eller om det inte är möjligt, betala ekonomisk ersättning motsvarande värdet av detta. Om det den sjuke har fått har varit till nytta för honom behöver dock ett sådant tillbakalämnande inte ske. Det är medkontrahenten, d.v.s. motparten i avtalet, som har bevisbördan för att det har varit till nytta för den psykiskt sjuke. Vad som anses som nyttigt i det enstaka fallet kan förstås variera, men kriteriet får nog generellt anses vara förhållandevis högt ställt. För motparten gäller dock en godtrosregel som stadgar att denne, om det anses skäligt, kan ersättas för sådan förlust han lidit på grund av avtalet. Med detta menas endast sådana kostnader som inte hade uppstått om avtalet inte hade ingåtts, det så kallade negativa kontraktsintresset, och utebliven vinst kommer alltså inte på fråga.
Även personer under arton år saknar rättshandlingsförmåga. För barn och unga gäller som huvudregel att de inte kan åta sig förpliktelser eller råda över sin egendom, det sköts istället av deras förmyndare. Följden av att en omyndig person rättshandlar är, precis som i ovanstående fall, att avtalet blir ogiltigt och att prestationerna, eller ersättning motsvarande deras värde, skall återgå. Den omyndige behöver dock inte utge någon ersättning om det han mottagit inte anses ha varit till nytta för honom. Som medkontrahent har man endast möjlighet att ersättas för sitt negativa kontraktsintresse om den underårige använt falska uppgifter för att vilseleda motparten om sin ålder. Under vissa omständigheter kan dock omyndiga rättshandla med bindande verkan. Har de ett eget hushåll får de ingå rättshandlingar för den dagliga hushållningen och underåriga som har fyllt sexton får själva bestämma över pengar de har tjänat.
Till skillnad från reglerna som gäller för de två ovanstående persongrupperna, som har till syfte att skydda underåriga och psykiskt sjuka från att ingå dåliga avtal, har de som gäller personer försatta i konkurs till syfte att skydda andra, exempelvis borgenärer. En person som är försatt i konkurs kan inte längre råda över sådan egendom som tillhör konkursboet, det kan endast konkursförvaltaren göra. Avtal som innebär ett sådant förfogande blir ogiltiga och det gäller även om motparten var i god tro.
Med ovanstående i åtanke kan man dra slutsatsen att reglerna för psykiskt sjuka och minderåriga innebär ett förhållandevis långtgående skydd för dem. Misstänker man således att man har att göra med en person som tillhör en av dessa kategorier bör man konsekvent säkerställa att så inte är fallet. Man riskerar nämligen att göra förluster, vid exempelvis en försäljning till en minderårig, där saken inte bedöms vara till nytta för denne.