Att ingå avtal är ofta inte en stor sak. Ofta utan att tänka på det, ingår de flesta dagligen någon form av avtal vare sig de handlar middag i affären, parkerar sin bil på en allmän parkeringsplats eller köper aktier. I länder som Sverige (moderna, liberala marknadsekonomier) intar avtalen, även av så elementär art som ovan nämnda, en mycket viktig plats. Det är genom avtal ekonomin förs framåt, genom att människor agerar utifrån tillgång och efterfrågan och, genom avtal med andra, utbyter prestationer. Avtal sluts givetvis inte bara i syfte att utbyta prestationer. Man använder också avtal för att reglera hur två parter skall förhålla sig till varandra eller, som i fallet med kollektivavtal, som ett slags styrmedel. Andra funktioner kan förstås också hittas, men dessa tre kan fungera som övergripande kategorier för många av de vanligaste avtalen.
För att avtal skall kunna fungera som ett viktigt verktyg i den svenska ekonomin, krävs för det första att människor kan ingå avtal när de vill, med vilka de vill och om vad de vill. Därför råder principen om avtalsfrihet. Denna princip är dock inte mycket värd om man som part inte kan lita på att de avtal man ingår är bindande för både en själv och medkontrahenten (motparten). För att garantera avtalens ställning, krävs att man kan lita på att den man har ett avtal med kommer att hålla detta och att man annars kan få hjälp av staten att tvinga denne till detta. Man talar i detta sammanhang om att avtal är bindande, eller med en latinsk sentens, pacta sunt servanda. Denna princip har en stark ställning i Sverige och får anses vara huvudregeln för alla avtal. Kan man inte lita på att de avtal man ingår kommer att hållas förlorar ju avtalet sin mening och funktion. Som för alla regler finns det dock undantag.
Man har, från lagstiftarhåll, inte ansett det vara lämpligt att under alla omständigheter upprätthålla principen att avtal skall hållas. Således finns det vissa regler och principer som mjukar upp huvudregeln. Hänsyn kan tas till om ena parten är svagare, om något inträffar som på ett allvarligt sätt ändrar förhållandet efter att avtalet har ingåtts eller om ena parten inte har varit ärlig under avtalsprocessen. Undantagen regleras i lagtext och förutom de paragrafer som utpekar beteende som gör att avtal är ogiltiga, såsom tvång, finns också en övergripande bestämmelse genom vilken skälighetsbedömningar kan göras.
En grupp som i sammanhanget har ansetts särskilt skyddsvärd är konsumenter. Lagstiftaren har sedan sjuttiotalet utformat flertalet lagar som bland annat reglerar konsumenters köp av varor, tjänster och krediter och dessutom tillsatt en konsumentombudsman som företräder dessas intressen. Ett nyare exempel på lagstiftning som är avsedd att skydda konsumenter är de regleringar som gjorts i distans- och hemförsäljningslagen för att anpassa den till alla transaktioner som görs på Internet och som ger konsumenten en avsevärd ångerrätt vid många köp. Särskilt utmärkande för konsumentlagstiftningen är att den i vissa avseenden är tvingande och inte, till skillnad från större delen av övrig avtalslagstiftning, dispositiv. Detta innebär att lagens regler inte kan avtalas bort, utan gäller oavsett vad avtalsparterna har kommit överens om. Ett exempel på fall där dessa lagar kan aktualiseras är när säljaren är näringsidkare och använder omfattande standardavtal, som skapar ett ofördelaktigt läge för konsumenten.
Slutlligen är den svenska avtalsrätten alltså i mångt och mycket baserad på de nära sammanknutna principerna om avtalsfrihet och avtalsbundenhet. Som huvudregel gäller att avtal skall hållas, men det finns fall när man, både som konsument och näringsidkare, bör vara uppmärksam på sina rättigheter och skyldigheter eftersom principen är behäftad med en hel del undantag.