Att en avtalspart endast är ansvarig mot den andra avtalsparten, och inte mot motpartens avtalsparter, är en huvudregel i svensk avtalsrätt. Motpartens avtalspart brukar kallas för tredje man. Vidare leder detta förhållande till att om tredje man drabbas av ett kontraktsbrott kan tredje man inte rikta skadeståndstalan gentemot sin avtalsparts motpart. Om exempelvis en säljare har begått ett kontraktsbrott genom att leverera en felaktig vara kan inte köparens avtalspart kräva ersättning för skada som avtalsparten, d.v.s. tredje man, lider på grund av felet. Detta beror på att om man ingår ett avtal skall man inte behöva riskera skadestånd gentemot ens motparts avtalsparter. Dock finns det undantag från huvudregeln som kommer att framgå nedan.
Konsumentskyddande lagstiftning
När det gäller avtal som ingåtts mellan en näringsidkare, någon som bedriver en rörelse, och en konsument finns det anledning att skydda konsumenten mer än vad som skulle vara påkallat i ett vanligt avtalsförhållande. Reglerna om konsumentskydd kan inte avtalas bort av parterna, d.v.s. de är tvingande. I vissa fall kan en köpare, som är konsument, rikta ett så kallat direktkrav gentemot säljare som i tidigare säljled sålt varan, exempelvis någon säljaren har köpt varan av. För att få göra detta krävs att köparen inte kan kräva ersättning, exempelvis på grund av att säljaren inte går att få tag på eller har gått i konkurs, av den säljare som avtalet har ingåtts med. Om en konsument har köpt en vara på kredit och sedan upptäcker ett fel i varan kan köparen även göra invändningar mot kreditgivaren. Köparen kan på så vis vägra att betala innan felet har åtgärdats, även om det inte är kreditgivaren som sålt varan. Slutligen kan en näringsidkare som säljer tjänster bli skadeståndsskyldig gentemot någon i en konsuments hushåll om näringsidkaren skulle skada egendom som tillhör nämnda person. För att skadeståndsansvar skall uppstå i detta fall krävs dock att näringsidkaren har kontroll över eller på något sätt ansvarar för egendomen.
Fastighetsförsäljning
Fastighetsförsäljningar företas oftast av en mäklare och dessa har ett speciellt ansvar att tillvarata både säljarens och köparens intressen. Detta innebär att en mäklare kan krävas på skadestånd av både säljaren och köparen, även om det oftast endast är gentemot säljaren mäklaren har ett uppdragsförhållande. Vidare kan en fastighetsköpare ha rätt att kräva ersättning av tidigare ägare av fastigheten, d.v.s. någon som ägt den innan den säljare som sålt fastigheten till köparen, om det föreligger ett rättsligt fel. Med rättsligt fel menas att den som sålt fastigheten inte haft rätt att göra detta. Det kan exempelvis vara fråga om att säljaren inte var fastighetens rätta ägare. För att köparen skall få kräva ersättning för ett rättsligt fel förutsätts att köparen av någon anledning inte kan utfå ersättning av säljaren. En sådan anledning skulle kunna vara att säljaren inte har tillräckligt mycket pengar för att ersätta köparen.
Gränsfall
I vissa fall kan det vara svårt att avgöra vem som är tredje man och vem som är avtalspart. Exempelvis står någon som fungerar som en representant för en avtalspart utanför avtalsförhållandet, medan den som representeras blir bunden av avtalet. Vidare kan ett moderbolag i vissa fall bli ansvarigt för sitt dotterbolags skulder. Det är möjligt för en borgenär, någon som har rätt att kräva ut en fordran av någon annan, att sälja denna fordran till någon utomstående part. Ett exempel är att ett företag säljer sina kunders fakturor till ett annat företag. Detta innebär att företaget som har köpt fakturorna har rätt att kräva betalning i enlighet med dessa. Dock innebär inte det förhållandet att en borgenär överlåter fordran till någon annan att den ursprungliga borgenären undgår alla anspråk från gäldenären. Gäldenär är den som har att fullgöra en fordran. Ett annat fall då någon annan än de direkta avtalsparterna förpliktigas av avtalet är då någon går i borgen för någon annan. Om gäldenären inte fullgör sina åtaganden, exempelvis betalar en skuld, kan borgenären kräva fullgörande av borgensmannen i gäldenärens ställe. Slutligen går det att avtala till förmån för tredje man. Enligt huvudregeln har tredje man dock inte någon självständig rätt utan begränsas av vad avtalsparterna kommer överens om.