I den svenska skadeståndsrätten finns ett förhållandevis starkt samband mellan skadestånd och straff. Om ett handlande bedöms som brottsligt medför det också en skadeståndsskyldighet. Ur ett rättspolitiskt perspektiv kan straff och skadestånd ses som sanktioner mot handlande som ses som oönskade från samhällets sida. Skadeståndsskyldigheten inträder i första hand för den som gjort sig skyldig till den brottsliga handlingen. Medverkan till brott medför skadeståndsskyldighet i de fall sådan är straffbar.
I vissa fall görs det avsteg från principen om att straff medför skadestånd. En straffvärd handling kan vara straffbelagd för att skydda ett annat intresse än den skadelidandes. Denna princip får viss betydelse vid person- och sakskada och ren förmögenhetsskada.
Ren förmögenhetsskada
Sambandet mellan straff och skadestånd är extra starkt beträffande ren förmögenhetsskada. Enligt skadeståndslagen avses med ren förmögenhetsskada sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada. Sådana skador kan exempelvis vara försämrat resultat för ett företag till följd av försämrade inkomster av arbete. Huvudregeln i svensk rätt är att ansvar för ren förmögenhetsskada endast uppkommer om den vållats genom brott. Eftersom sambandet mellan skadeståndsskyldighet för ren förmögenhetsskada och straff är starkt, bildar Brottsbalken och olika specialstraffrättsliga lagstiftningar en katalog över skadeståndsgrundande handlingar. Från den nämnda huvudregeln om att skadestånd för ren förmögenhetsskada endast utgår vid brottslig handling finns det dock flera undantag. Ett av de undantagen är att regeln inte gäller i kontraktsförhållanden, där ersättning för ren förmögenhetsskada kan utgå vid brott mot kontraktsförpliktelserna. Många gånger är det tillåtet att tillfoga annan ren förmögenhetsskada, till exempel genom att konkurrera ut ett annat företag med tillåtna medel. Men även handlande som anses vara olämpligt leder inte alltid till skadeståndsskyldighet till följd av den snäva avgränsning som oftast gäller i och med sambandet mellan brott och ren förmögenhetsskada.
Kränkning
Enligt skadeståndslagen ska den som kränker någon annan genom brott mot dennes person, frihet, frid eller ära ersätta den skada som kränkningen innebär. Här kan sambandet liknas vid det som gäller för ren förmögenhetsskada, det vill säga att brottslig handling är en förutsättning för att skadeståndsansvar ska kunna utkrävas för kränkning. De brott som kan generera kränkningsersättning är främst angrepp som är riktade mot den kroppsliga integriteten, exempelvis mordförsök, misshandel, våldtäkt, vållande till kroppsskada, våld mot tjänsteman och övergrepp i rättssak. Andra brott som kan generera kränkningsersättning är brott mot en persons frihet och frid, exempelvis olaga hot, hemfridsbrott, ofredande och överträdelse av besöksförbud. Ytterligare en kategori är brott mot någons ära där bland annat förtal, mened, falsk eller obefogad angivelse samt falsk eller vårdslös tillvitelse. Utöver att kränkningen ska kunna hänföras till någon av de ovan nämnda kategorierna av brott krävs även att kränkningen är av allvarlig natur. Detta innebär att kränkningar som är bagatellartade inte ger rätt till skadestånd. Vad som utgör en kränkning av allvarlig natur får bedömas från fall till fall, men vissa brottsliga handlingar anses självklart utgöra en kränkning av allvarlig natur, exempelvis de olika sexualbrotten. Bedömningen tar även i viss mån hänsyn till offrets agerande. Den som provocerat fram ett slagsmål anses i vissa fall ha givit upp sin rätt till den respekt för den personliga integriteten som kränkningsersättningen är till för att skydda.
Person- och sakskada
Brottslig handling är däremot ingen förutsättning för skadeståndsskyldighet beträffande person- och sakskada. Vid dessa typer av skador är det tillräckligt att det funnits uppsåt eller vårdslöshet.