Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik var namnet på en av europeiska unionens pelare. Europeiska unionen bestod fram till ganska nyligen av en pelarstruktur utifrån vilken unionssamarbetet sköttes. Pelarna var tre till antalet, varav de övriga två var Europeiska gemenskapen (EG) och Polisiärt och straffrättsligt samarbete (PSS). Grunden till pelarstrukturen lades i och med ett av unionens grundfördrag och avskaffades genom att ett av unionens ändringsfördrag trädde ikraft. Det var i samband med att det så kallade Lissabonfördraget trädde ikraft som pelarstrukturen inom unionen avskaffades. Bland annat så innebar detta att Europeiska unionen blev en egen juridisk person och fick sju stycken institutioner knutna till sig. Tidigare var det istället varje enskild pelare som var en juridisk person. För den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens vidkommande, så innebar detta att denna pelare var behörig att sluta avtal för unionens räkning i frågor som föll inom utrikes- och säkerhetspolitiken.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken utgjorde unionens andra pelare. Bland allmänheten kan det antas att den inte är så känd; mest igenkänning har nog den första pelaren som var den Europeiska gemenskapen (EG). Samarbetet inom utrikes- och säkerhetspolitiken präglades av en mellanstatlig karaktär. Detta innebär att unionen inte kunde utfärda rättsakter som gällde direkt i varje medlemsland. Istället är man inom samarbetet i andra pelaren inskränkt till avtal mellan medlemsländerna. Dessa avtal behöver transformeras in i nationell rätt. Detta är en skillnad gentemot rättsakter i den första pelaren, där någon omvandling inte behövs. Om en omvandling inte görs av ett avtal i andra pelaren var den dock inte bindande i förhållande till medlemslandets invånare. Vad gäller dessa avtal skall också poängteras att det krävs enhällighet för att avtalet skall komma till stånd. Detta innebär i sin tur att medlemsländerna har en vetorätt.
Grunden för unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken lades i och med Maastrichtfördragets undertecknande. Medlemsländerna behövde genom detta samarbete inte göra avkall på sin nationella suveränitet, eftersom samarbetet är mellanstatligt, men hade samtidigt möjligheten att tillsammans utforma en starkare utrikes- och säkerhetspolitik. Inom ramen för detta samarbete kunde medlemsländerna enas om gemensamma ståndpunkter och gemensamma åtgärder vad gäller unionens utrikes- och säkerhetspolitik. Frågorna kunde gälla mänskliga rättigheter, demokrati, bistånd, fredsbevarande styrkor etc. Till dessa ämnesområden fanns ett antal myndigheter som var och en arbetade med ett mindre område inom samarbetet för den andra pelaren. Som exempel på myndighet kan nämnas Europeiska försvarsbyrån, Europeiska unionens satellitcentrum samt Europeiska försvarsbyrån.