När man tänker på hur Europeiska unionen är uppbyggd, är det många som drar sig till minnes de tre pelarna. De tre pelarna, eller unionens pelarstruktur som den också kallas, är ett ganska illustrativt sätt att beskriva unionens konstruktion. Varje pelare har sin egen funktion och sitt eget behörighetsområde och det är först när dessa tre behörighetsområden kommer samman som vi ser den europeiska unionens helhet. Det skall dock redan inledningsvis sägas att denna pelarstruktur inte längre existerar. Man talar alltså inte längre i termer av pelare eller pelarstruktur, utan om unionen i dess helhet. Detta är till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande. Lissabonfördraget är det senaste ändringsfördraget inom unionen och det trädde ikraft den 1 december 2009. Även om pelarstrukturen inte har någon större betydelse längre i praktiken, är det ändå av vikt att kort beröra dess struktur för att bättre förstå unionens historia och utveckling.
Pelarna som alltså var tre till antalet utgjordes av:
- Europeiska gemenskapen (EG)
- Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP)
- Polisiärt och straffrättsligt samarbete (PSS)
Den mest kända pelaren var nog den första, Europeiska gemenskapen, och har kanske till och med använts synonymt med Europeiska unionen. Som nämndes ovan, så är det alltså de tre pelarna som tillsammans bildar Europeiska unionen. Europeiska gemenskapen och Europeiska unionen är således inte synonymer. Grunden till pelarstrukturen lades ganska tidigt, i och med Maastrichtfördraget som undertecknades år 1993 i Maastricht, Nederländerna.
Maastrichtfördraget, som också kallas för fördraget om Europeiska unionen, är ett av unionens grundfördrag och ett av de viktigaste dokumenten som behandlar unionens mål och värderingar. Innan Lissabonfördraget trädde ikraft och unionen fortfarande hade en pelarstruktur så var kompetensen lite annorlunda jämfört med vad vi ser idag. Idag är unionen som helhet en egen juridisk person. Det vill säga att unionen kan tilldelas rättigheter och åläggas skyldigheter. Tidigare hade var och en av pelarna denna rätt och skyldighet. Däremot var unionen i sig ingen juridisk person. I praktiken innebar detta att avtal som unionen ville sluta med andra länder eller organisationer var tvungna att slutas inom en av pelarna. Genom att unionen nu är en juridisk person, så kan unionen vara en direkt avtalspart i till exempel ett internationellt avtal.
Om vi kort skall beröra de olika pelarnas kompetens och behörighetsområde, så kan följande sägas. Europeiska gemenskapen (EG) var den del av unionen som var överstatlig. Överstatligheten innebär att beslut inom Europeiska unionen kan tas utan att alla medlemsstaterna är överens. För att samarbetet inom unionen skall fungera kan det ibland vara nödvändigt att ta beslut även då alla medlemsländer inte ställer sig bakom detta. Detta förhållningssätt ligger i linje med att medlemsländerna i EU har avstått en del av sin suveränitet i syfte att skapa ett effektivt och konkurrenskraftigt samarbete inom unionen.
De två övriga pelarna har mellanstatlig struktur. Detta innebär att medlemsländerna har större inverkan och makt i beslutstagandet. I den andra pelaren, unionens gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, så behandlades bland annat frågor som rörde fredsbevarande styrkor, unionens stridsgrupper och mänskliga rättigheter. Inom den tredje pelaren, unionens polisiära och straffrättsliga samarbete, kunde man finna myndigheter som Europol, Eurojust och Europeiska polisakademien. Tredje pelarens arbetsuppgifter var tämligen nischade och rörde exempelvis smuggling av olika slag, trafficking, terrorism och organiserad brottslighet.