Den Europeiska gemenskapen betecknade en av europeiska unionens tre pelare. När man talade om EG-rätt var det ofta till denna pelare som man hänvisade. I samband med att Lissabonfördraget trädde ikraft, efter långa och utdragna förhandlingar, så avskaffades bland annat pelarstrukturen inom EU. Resultatet av fördragets ikraftträdande kunde man se genom att EG-rätten blev EU-rätt. I samma anda så bytte även unionens dömande makt namn; från att tidigare ha hetat Europeiska gemenskapens domstol (EG-domstolen) heter den numera Europeiska unionens domstol (EU-domstolen). Det skall påpekas att det alltså är pelarstrukturen som avskaffades i samband med att Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009; det som varje pelare hade hand om innan dess finns fortfarande i en eller annan form.
Pelaren för den Europeiska gemenskapen var i viss bemärkelse mäktigare än de övriga. De beslut som togs inom ramen för Europeiska gemenskapen var nämligen överstatliga. Detta innebär att det inte är medlemsstaterna direkt som fattar besluten, utan att beslut som gäller för samtliga medlemsstater fattas inom ramen för unionens egna institutioner. Det är vidare endast inom denna pelare som unionen kan utfärda bindande rättsakter såsom förordningar, direktiv och beslut. Det är därför tämligen lätt att förstå att unionens lagstiftning kallades för EG-rätt innan Lissabonfördragets ikraftträdande. Den överstatliga karaktären var unik för denna pelare; i de övriga pelarna var samarbetet nämligen inte överstatligt utan mellanstatligt.
Europeiska gemenskapen hade ansvar för olika områden som på ett eller annat sätt berörde samarbetet inom unionen. Denna pelare kom att få en allt starkare roll genom att alltfler ämnesområden flyttades till den första pelaren, där besluten kunde fattas överstatligt. Om man jämför med de två andra pelarna, så var det Europeiska gemenskapen som hade flest områden och myndigheter knutna till sig. Som exempel kan nämnas att det var Europeiska gemenskapen som hade den monetära politiken inom sitt kompetensområde. Vidare kunde man i samma pelare hitta den gemensamma fiskepolitiken, den gemensamma jordbrukspolitiken, miljöpolitiken, konkurrenspolitiken, Schengenpolitiken, socialpolitiken etc. Vilka myndigheter som gemenskapen hade knutna till sig berörs kort lite längre ner.
En mycket konkret förändring som Lissabonfördragets ikraftträdande medförde var att Europeiska unionen blev en egen juridisk person. Innan ikraftträdandet var det istället varje pelare som agerade i egenskap av juridisk person. Följden av detta blev att unionen i dess helhet inte kunde sluta avtal å unionssamarbetets vägnar. Det var istället någon av de tre pelarna som fick vara avtalspart. Nu när pelarstrukturen är avskaffad har Europeiska unionen blivit sin egna juridiska person. Rent konkret innebär detta att unionen kan förvärva rättigheter och åläggas skyldigheter. Till exempel kan den stå som part i ett internationellt avtal eller ta ett eget lån.
Vad gäller myndigheterna som fanns inom Europeiska gemenskapen skall här nämnas några exempel. Generellt kan man säga att myndigheterna hade sin kompetens i den inre marknaden, infrastruktur, konkurrensfrågor, fiske etc. Man hittade exempelvis Europeiska byrån för livsmedelssäkerhet, Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet, Europeiska miljöbyrån, Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning och Gemenskapens kontrollorgan för fiske.