När ett avtal ingås är det inte ovanligt att parterna fokuserar på vilka möjligheter avtalet kommer att innebära för dem att göra gynnsamma affärer. Ibland inser man dock efter avtalets ingående att man kanske borde ha fokuserat lite mer på vilka risker det innebar. Olika händelser kan göra att ett avtalsförhållande, som för något år sedan var lönsamt för båda avtalsparter, numera har blivit väldigt gynnsamt bara för den ena och mindre gynnsamt, kanske till och med en förlustaffär, för den andra parten. Denna artikel kommer att analysera, med utgångspunkt i principen om att avtal skall hållas, vad effekten av förändrade omständigheter kan tänkas bli och hur två parter kan agera för att redan på förhand reglera betydelsen av ändrade förhållanden.
Utgångspunkten för ett avtal är att båda parter skall uppfylla sina åtaganden; det ingångna avtalet skall hållas. Det vore dock inte alltid rimligt att en part, under alla förhållanden, tvingades uppfylla sina kontraktuella åtaganden i vissa fall krävs undantag från huvudregeln. Till att börja med skall något sägas om hur inträffade händelser kan bedömas enligt avtalsrättsliga principer. Det finns i både UNIDROIT Principles och Principles of European Contract law bestämmelser som reglerar det som å engelska kallas hardship. Av dessa framgår att huvudregeln förstås är att även om avtalet blir mer förmånligt för den ena parten och mindre förmånligt för den andra, båda ändå skall fullfölja sina åtaganden, med vissa specificerade undantag sammanfattningsvis när det föreligger hardship. Så är fallet om inträffade händelser på ett fundamentalt sätt ändrar kontraktets jämvikt, dess equilibrium. Detta kan bero antingen på att ena partens kostnader ökar väldigt mycket eller att hans intäkter minskar väldigt mycket. Viktigt att notera är dock att fyra parametrar måste vara uppfyllda: (i) de inträffade händelserna måste först bli kända för avtalsparten efter det att avtalet ingicks. (ii) Parten kunde inte rimligen räkna med händelsen när han ingick avtalet. (iii) Händelserna ligger utom hans kontroll och (iv) risken för händelserna var inte kända för honom när han ingick avtalet. Som synes är det ganska mycket som skall till för att man skall får göra gällande hardship.
I den svenska avtalsrätten finns inte någon särskild lagbestämmelse som reglerar hur sådana här situationer skall hanteras. I några avgöranden har dock Högsta domstolen uttalat något om avtal vilkas innebörd har blivit avsevärt förändrade. Här kan bland annat nämnas att ett avtal som gjorde att ena parten kunde köpa tågbiljetter för ett visst pris inte jämkades, fastän inflationen medförde att beloppet var mycket lågt. I ett annat fall där priserna på en viss råvara plötsligt blev mycket högre, vilket påverkade det underliggande avtalet, jämkades dock avtalet. Möjligheten finns förstås alltid att i slutändan jämka avtalet genom generalklausulen om jämkning.
Hur bör då parterna gå tillväga för att reglera innebörden av att det inträffar oväntade händelser? Det ligger förstås i sakens natur att oväntade händelser är oförutsebara och att det därför är svårt för parterna att ta dem i beaktning. Ändock kan man generellt säga att väl utformade force majeure- och hardshipklausuler kan föra en bit på vägen. Dessutom bör man nog vara medveten om att kommersiella parter är väl medvetna om riskbegreppet och att försäkringar ofta tecknas för att täcka in oväntade händelser. Beroende på vilken bransch man tittar på har det också utvecklats metoder för att komma till rätta med en del av problemet. Inom banksektorn finns exempelvis såkallade Materialy Adverse Changes- och Conditions Precedent-klausuler genom vilka utlånarna försöker att minska risken.