Avtalstolkning med avtalets ändamål som utgångspunkt


Ett avtal i stort och förhoppningsvis varje enskild avtalsklausul fyller ett syfte. Parternas bakomliggande viljor uttrycks genom det avtal de ingår, det manifesteras på papper. Ibland kan det uppstå situationer där parterna, genom slarv, otillräcklig kompetens eller av andra orsaker inte lyckas uttrycka sina viljor på ett tillräckligt tydligt sätt. I dessa fall, där den språkliga biten av avtalet talar för en sak kan det därför också vara viktigt att se vad avtalet har för syfte. I denna artikel kommer syftesaspektens vikt i avtalstolkningen därför att analyseras och exemplifieras.

Eftersom den svenska avtalslagen är mycket liten till omfattning och inte innehåller några regler om avtalstolkning får ledning sökas främst i Högsta domstolens praxis samt de allmänna internationella principer som kodifierats genom Unidroit Principles och PECL. Först bör det dock noteras att tolkning, även om den ses med avtalets ändamål för ögonen, måste sättas i sitt sammanhang. Det blir ofta fråga om många olika parametrar i ett tolkningsförfarande och nu sagda är endast en del av den större processen.

Tar man utgångspunkt i de internationella principerna ser man att syftes- och ändamålsöverväganden är viktiga vid avtalstolkning. Detta uttrycks som att avtalets natur och syfte är parametrar man skall ta hänsyn till när man försöker utröna parternas avsikter. Både när det gäller att tolka en klausul och vid utfyllnad av ett avtal, alltså när parterna inte har nämnt något, blir alltså ändamålen med avtalet viktigt.

Högsta domstolen har med hjälp av ändamålsöverväganden avgjort flera fall där parterna har tvistat om tolkningen av ett avtal. I det följande skall ges en kort presentation av hur argumentationen har sett ut.

Ett känt avgörande rörde ett avtalsförhållande, närmare bestämt ett förlikningsavtal, mellan två näringsidkare, där den ena av parterna hade åtagit sig att inte använda vissa benämningar. Samma part sade upp avtalet, varefter det uppstod en tvist om huruvida parten hade rätt att säga upp avtalet på sådant sätt och om avtalet hade ingåtts till vidare eller på bestämd tid. Högsta domstolen använde här ett ändamålsresonemang, då man uttalade att ett förlikningsavtal där man inte har angivit en specifik tid måste antas gälla för evigt. Det är en del av syftet med ett sådant avtal. Således fick det inte sägas upp som det hade gjorts.

Nästa intressanta fall gäller villkor i ett låneavtal. Parterna var en bank och en konsument och avtalsförhållandet gällde ett lån som konsumenten skulle ha för eget bruk. Tvisten gällde vilka regler för räntan som skulle gälla för avtalet och hur återbetalningen skulle ske. Låntagaren hävdade att eftersom man endast hade ingått avtalet för en viss tid, behövde hon inte fortsätta betala då denna hade gått ut, även om hela skulden då, på grund av ökad ränta, inte hade blivit betald. Även här tillmätte Högsta domstolen avtalets syfte en avgörande betydelse. Slutsatsen blev att även om vissa omständigheter gällande räntan, att den skulle vara löpande, inte på ett alldeles tydligt sätt angivits i skuldebrevet, det om man hade läst villkoren måste ha framstått som ofrånkomligt.

Det finns många ytterligare exempel på fall där Högsta domstolen har givit fördel till den tolkning som har varit mest förenlig med avtalets syfte. Man kan eventuellt se likheter med hur lagar tolkas, här blir ofta syftet med lagen en avgörande faktor. Även om det alltså ibland är oklart vad som gäller när man ser på ett avtals formuleringar finns möjligheten att ändå nå ett gott resultat genom att se på bakomliggande faktorer.

Bläddra bland juridiska artiklar