När parter tvistar om något kan de antingen gå till domstol eller försöka lösa tvisten på annat sätt. Det finns en rad olika alternativa metoder för konfliktlösning som går under samlingsbegreppet ADR som kommer från engelskans alternative dispute resolution. Några vanliga former av alternativa konfliktlösningsmetoder är medling, förlikning och skiljeförfarande. Det kan finnas olika skäl till att välja en alternativ metod för tvistlösning, t.ex. för att lösa tvisten så snabbt som möjligt, undvika höga rättegångskostnader eller för att slippa insyn från allmänheten. I andra fall kan det vara viktigt att lösa tvisten i samförstånd för att parterna även i framtiden ska kunna ha goda och nära relationer. Det ger utrymme för större flexibilitet eftersom parterna fritt kan utforma utgången.
Medling är en vanlig form form av alternativ tvistlösning. Genom medling möts tvistande parter inför en oberoende medlare för att lösa en konflikt. Medling kan ske på en rad olika sätt. Parterna kan få hjälp av professionella medlare eller av en tredje man som de har förtroende för. Det kan ske både utanför domstol och inom ramen för en domstolsförhandling. Gemensamt är att medling alltid är frivillig och att ingen part kan tvingas delta i medling mot sin vilja. Kostanden för medling delas i princip av parterna, men betalas i vissa fall av staten.
Medling har i många år använts för att lösa olika tvistemål, familjemål, hyrestvister m.m. Sedan några år tillbaka används även medling i brottmål, framför allt där unga lagöverträdare är inblandade för att ge möjlighet för brottsoffret att bearbeta sina upplevelser och för gärningsmannen att inse konsekvenserna av sitt handlande.
Förlikning kan sägas vara en form av medling. Parterna kommer då överens om en lösning, antingen utanför domstol eller inom ramen för en domstolsprövning. Till skillnad från vid medling krävs inte att en oberoende medlare utses, utan tvisten kan avgöras av t.ex. den domare som har hand om målet. För att förlikning ska kunna ske i domstol krävs att målet är av en sådan typ att partnerna själva kan bestämma om utgången, t.ex. tvister om pengar. I sådana ärenden ska domstolen agera för att parterna förlikas, om det är lämpligt med hänsyn till målets natur och andra omständigheter. Domstolen tar alltså initiativ till förlikningsförhandlingar mellan parterna och det är domaren som leder förlikningsförhandlingarna. Om förhandlingarna inte leder till en uppgörelse fortsätter domstolsförfarandet i sedvanlig ordning. Den domare som deltar i ett förlikningsförfarande måste agera opartiskt.
Skiljeförfarande används framför allt i tvister mellan näringsidkare. Tvisten avgörs av en skiljedomsnämnd. Om inte parterna har kommit överens om annat ska nämnden bestå av tre skiljemän. Parterna utser en skiljeman vardera och Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut utser skiljenämndens ordförande. Skiljemännen ska vara opartiska och oberoende. Förfarandet går snabbt och skiljedomen kan meddelas inom några månader. En skiljedom är bindande för parterna och kan, till skillnad från en domstolsdom, inte överklagas. Parterna betalar, förutom ombudskostnader, även arvode till skiljenämnden och eventuella omkostnader. Generellt sett är ett skiljeförfarande snabbare och mer flexibelt än ett domstolsförfarande. Förfarandet är konfidentiellt och parterna kan påverka processen genom att t.ex. välja var det ska äga rum, vilken lag som ska tillämpas m.m.