Allmänt om skiljeförfaranden


Skiljeförfaranden är en av de alternativa tvistelösningsmetoderna som idag utmanar den traditionella rättsliga prövningen i domstol. Skiljeförfaranden har på senare tid blivit mycket populärt inom vissa delar av näringslivet eftersom tvistelösningsformen i mycket hög utsträckning kan anpassas av de tvistande parterna själva. Det är dock inte en tvistelösningsform som lämpar sig för alla, till exempel privatpersoner eller konsumenter som tvistar med företag. Det är dessutom långt ifrån alla typer av tvister som över huvud taget får avgöras av skiljedomstolar. I det följande behandlas i vilka situationer skiljeförfaranden kan användas.

Skiljeförfaranden bygger nästan helt på avtal mellan parterna. För att ett skiljeförfarande ska kunna komma till stånd måste det finnas en rättslig grund för detta, antingen genom att parterna slutit ett särskilt skiljeavtal eller genom att de tagit in en skiljeklausul i ett ”vanligt” avtal. Om bestämmelsen finns intagen i ett annat avtal genom en klausul behandlar man dock skiljeklausulen som ett särskilt avtal. Detta är en teknisk lösning som spelar stor roll i de fall själva processen handlar om huruvida huvudavtalet, som innehåller skiljeklausulen, är giltigt. Skulle man inte behandla skiljeklausulen som ett eget avtal hade det inte varit möjligt att ogiltigförklara avtalet eftersom skiljedomstolen i så fall samtidigt hade ogiltigförklarat sin egen behörighet, vilket naturligtvis är en opraktisk lösning.

Om det finns en giltig skiljeklausul så utgör detta rättegångshinder i en process i vanlig domstol, vilket innebär att målet måste avvisas och att parterna istället får initiera en skiljeprocess. För att skiljeklausulen ska kunna hindra en rättegång måste en av parterna göra en invändning till domstolen och visa att skiljeavtalet existerar. En sådan invändning måste göras när processen inleds i tingsrätten första gången, annars anses båda parterna ha accepterat en vanlig domstolsprövning. En invändning kan dock göras senare om man tidigare varit förhindrad på grund av ”laga förfall”.

Ett skiljeförfarande kan inte gälla vilka frågor som helst. Utgångspunkten är vad som står i skiljeavtalet, exempelvis kan det stå att ”alla framtida tvister på grund av detta köpeavtal skall lösas i skiljedomstol”. Det är generellt bara tvister mellan näringsidkare som blir föremål för skiljeavgörande. Ett avgörande får nämligen inte avse frågor som parterna enligt vanliga regler inte får förlikas om, t.ex. frågor om familjerättsliga frågor som vårdnad om barn. Dessa frågor är ”indispositiva” och barnets bästa ska vara vägledande för utgången, inte de tvistande parternas förhandlingsförmågor. De indispositiva målen utmärks alltså av att det finns ett starkt intresse hos andra än de tvistande parterna om att målet ska få en rättslig prövning i domstol.

Möjligheterna att använda skiljeavtal är dessutom hårt beskuren om tvisten är mellan en konsument och en näringsidkare (säljare/företag). Sådana konsumenttvister får endast prövas av skiljedomstol om skiljeavtalet har upprättats efter att den aktuella tvisten uppkom. Som konsument kan man alltså inte på förhand avsäga sig sin rätt till domstolsprövning. Man kan dock gå med på att lösa tvisten med säljaren genom skiljeförfarande när tvisten väl uppkommit och man så att säga vet vad man riskerar. Skiljeklausuler som göms i de textrika standardavtal som en konsument får i samband med att ett köp/avtal ingås saknar alltså verkan eftersom de slutits innan tvisten uppkommit. Ett undantag gäller dock hyres- och arrendetvister där tvisten ska lösas av en hyres- eller arrendenämnd. Ett annat undantag är försäkringstvister som grundar sig på försäkringsförmåner i kollektivavtal.

För att ett skiljeavgörande ska komma till stånd räcker det inte med att parterna pekar på ett skiljeavtal. Skiljemännen och domstolen måste dessutom vara behöriga att avgöra tvisten, dvs. skiljeavtalet måste vara giltigt i den aktuella situationen. Skiljemännen får därför pröva sin egen behörighet genom att pröva om avtalet/klausulen är tillämplig. Behörighetsfrågan är viktig eftersom en slutlig skiljedom bara kan angripas rättsligt på grund av formella fel i processen, t.ex. att skiljedomstolen saknade behörighet. Även om skiljemännen kommer fram till att behörighet föreligger är detta beslut inte bindande utan kan angripas vid domstol.

Kännetecknande för ett skiljeförfarande är att parterna i hög utsträckning förfogar över processen. Exempelvis så kan parterna inte bara bestämma vilka personer som ska vara skiljemän; de kan också bestämma var förfarandet ska äga rum och vilket lands lag som ska tillämpas på sakfrågan. Bara för att ett skiljeavgörande äger rum i Sverige betyder inte detta att tvisten per automatik avgörs enligt svenska rättsregler, utan även detta kan parterna avtala om. Oftast anger skiljeavtalet platsen där skiljeförfarandet ska äga rum, vilket kan ha stor betydelse i tvister mellan t.ex. köpare och säljare i olika länder. Har parterna inte i förväg kommit överens om vilket lands lagstiftning som skiljemännen ska använda så kan detta i vissa fall lösas genom att man väljer lagen i det land där skiljeförfarandet äger rum.

Bläddra bland juridiska artiklar