De reglerade marknaderna syftar till att underlätta transaktioner och matchning mellan investerare och företag som behöver tillskott av riskkapital. Genom börssystemet öppnas aktiemarknaden upp för allmänheten på ett sätt som tidigare inte varit möjligt, utan att någon direkt kontakt behöver upprättas mellan köpare och säljare. Aktier kan köpas och säljas antingen på en reglerad marknad, vilket behandlas i det följande, eller utanför denna genom privata kontakter mellan investerare och företag.
Reglerade marknader
Mycket av den kvantitativa omsättningen av aktier sker idag på de reglerade marknaderna. Att marknaden är reglerad innebär att den kräver tillstånd, lyder under särskilda lagar och regler och står under tillsyn från Finansinspektionen. Marknadsplatserna bedrivs av företag som fått tillstånd att bedriva värdepappersrörelse av Finansinspektionen, och delas in i två kategorier:
Börser, t.ex. Nasdaq OMX Stockholm AB (Stockholmsbörsen) och Nordic Growth Market AB (NGM).
Andra auktoriserade marknadsplatser, kallas ofta handelsplattformar eller MTF (Multilateral Trading Facilities), t.ex. Aktietorget AB.
För att få tillstånd att bedriva värdepappersrörelse ställs flera krav, bland annat avseende personlig lämplighet, kapitaltäckning, riskbedömnings- och säkerhetssystem och att rörelsen bedrivs på ett hederligt sätt med beaktande av principer om lika information och transparens för marknadens aktörer.
Om marknaden har ett krav på att de som handlar med aktierna ska vara anslutna som medlemmar till verksamheten är det fråga om en börs, för vilka det finns vissa mer detaljerade regler än för andra marknader. Endast börsmedlemmar kan genomföra transaktioner på börsen utan mellanhänder. Företag kan ansluta sig till systemet med handel vid en viss börs eller annan auktoriserad marknadsplats genom att notera sig vid denna. Detta är grunden för uppdelningen mellan noterade och onoterade aktier, som behandlas enligt delvis olika regler i bolagsrättsligt och skattmässigt hänseende.
Konsumenter på aktiemarknaden
Den ökande mängden konsumenter som handlar med och sparar i aktier har resulterat i lagstiftning på EU-nivå i syfte att stärka konsumentskyddet på de finansiella marknaderna. Reglerna innebär en ökad skyldighet för värdepappersinstitut som kommer i kontakt med konsumenterna att upplysa om och varna för risker. Genom att konsumenter klassas som icke-professionella kunder aktualiseras skyddsreglerna, exempelvis skyldigheten för kommissionären att alltid vidta alla rimliga åtgärder för att uppnå bästa möjliga resultat för konsumenten, samt att göra en bedömning av om investeringen eller transaktionen är lämplig för konsumenten med hänsyn till dennes kunskapsnivå och syftet med investeringen. Värdepappersinstituten har dessutom en skyldighet att dokumentera alla överenskommelser som görs med kunden och rapportera dessa till denne tillsammans med övriga villkor för investeringen.
Småsparare är ofta mer passiva som aktieägare i de olika börsbolagen vilket medför en bristande representation av aktieägarkretsen på bolagsstämmorna, som bl.a. beslutar om storleken på den årliga utdelningen. Av denna anledning har särskilda organisationer för småsparare bildats som syftar till att särskilt föra deras talan vid bolagsstämmor.
Om en konsument har anmärkningar på ett värdepappersföretags agerande i dennes enskilda ärende kan han eller hon vända sig med sitt klagomål till Konsumenternas vägledning om bank och försäkring, kommunens konsumentvägledning, Allmänna Reklamationsnämnden eller allmän domstol. Den affärsmässiga risken för dåliga investeringar stannar dock hos konsumenten om inte värdepappersbolaget och dess företrädare gjort sig skyldig till vårdslöshet vid rådgivningen eller genomförandet av transaktionerna.