Skadestånd utgår som ersättning för skador som en person har orsakat någon annan, genom en handling som innebär ett avsteg från ett normalt aktsamt beteende. Eftersom inte alla skador skall medföra rätt till skadestånd krävs för det första i regel att skadevållaren åtminstone har varit oaktsam. Vidare förutsätts att det finns ett så kallat orsakssamband mellan handlingen och skadan. Dessutom skall detta orsakssamband vara adekvat. Härmed avses att sambandet mellan handlingen och skadan inte är alltför långsiktigt. Syftet med detta är att man inte skall drabbas av skadeståndsanspråk i situationer då det har varit svårt att förutse och därmed undvika skadan.
Ibland talar man om att skadan skall ligga i farans riktning. Härmed avses att risken för den aktuella skadan skall ha ökat genom handlingen. Om risken inte har ökat genom handlandet, alternativt har ökat endast obetydligt, är sammanhanget mellan den oaktsamma handlingen och skadan så tunt att det inte är rimligt att kräva skadeståndansvar. Istället får den skadelidande själv bära risken för inadekvata följder. En inadekvat följd föreligger således om sannolikheten för skada inte har ökat, eller till och med minskat, genom den oaktsamma handlingen. Dessutom föreligger inte någon adekvans om sannolikheten för skadan endast ökar lite.
För den som har vidtagit en oaktsam handling innebär sannolikheten för en skada förutsebarhet eller påräknelighet. Det är ofta svårt att bedöma vad som är förutsebart för en viss person. Därför är en vanlig åsikt att man skall utgå från en vir optimus vilket är en särskilt framstående person. I sådana fall bedömer man förutsebarheten för en sådan person utifrån den kunskap som var känd vid skadetillfället. Det denne vir optimus hade insett borde även vara förutsebart för den aktuella skadevållaren. Enligt svensk praxis skall man använda experters omdömen om sannolikhet för skadan. Vid bedömandet av förutsebarheten beaktar man dessutom all kunskap som finns tillgänglig och inte enbart den kunskap som skadevållaren hade kunskap om vid skadetillfället. Bedömningen sker i regel i två steg. Först tar man ställning till om en viss sorts skada är tillräckligt adekvat och sedan tar man ställning till om den aktuella skadan har orsakats på ett adekvat sätt.
Vissa allmänna principer gällande adekvansbedömning kan urskönjas ur svensk rättspraxis, varav vissa skall behandlas här nedan. För det första skall ingen nedsättning av skadeståndsansvaret ske på grund av bristande adekvans av den anledningen att skadelidanden har handlat ogenomtänkt i den situation som har uppkommit genom den oaktsamma handlingen. Som exempel på detta kan nämnas ett fall där en person försökte släcka brinnande paraffin med vatten och därvid skadades svårt. Skadeståndsskyldighet uppkom för den som hade ansvar för att se till att släckningsinstruktioner meddelas. Att någon utomstående förvärrar skadesituationen, med följd av att skada uppstår som annars inte hade uppkommit, utesluter inte att adekvans kan föreligga. Dock kan adekvans uteslutas om den utomståendes handlande var helt oväntat. Skadståndsansvar kan bortfalla om en ovanlig naturhändelse medför en annars icke påräknelig skada. Om den skadelidande har ett dåligt hälsotillstånd och detta medför att denne blir extra hårt drabbad av en skada påverkas inte ansvaret. Huvudregeln är att man får ta skadelidanden som han är. Skadestånd kan även uppkomma för risk för framtida skada, om en sådan risk påverkar värdet av egendomen. För det fall en sakskada blir större än väntat, på grund av att egendomen var värd mer än vad skadevållaren hade anledning att räkna med, skall nedsättning av skadeståndet inte ske. Dock skulle en nedsättning kunna vara tänkbart i extrema undantagsfall. Slutligen kan påpekas att följdförluster till sakskador inte alltid ger rätt till skadestånd.