Inom sjukvården kan allvarliga och kostsamma skador uppkomma. När skador uppkommer inom sjukvården, så kallade patientskador, är det ofta svårt att göra en vanlig culpabedömning, d.v.s. att bedöma om oaktsamhet föreligger. Ofta måste avvägas om skadan har uppkommit trots att handlandet har varit korrekt, om endast ett obetydligt misstag har begåtts eller om faktisk oaktsamhet är för handen. Samtidigt som sjukvårdspersonalen utför komplicerade uppgifter under pressade förhållanden kan stora skador uppkomma för den enskilda patienten. En särskild lag behandlar patienters rätt till skadestånd på grund av patientskador. Ersättning brukar vidare kallas för patientersättning istället för skadestånd. Ersättning kan lämnas för opåräkneliga följder av patientens grundsjukdom. Sådana följder som anses vara påräkneliga av grundsjukdomen anses inte berättiga till ersättning. Exempelvis kan en patient inte få ersättning för normal smärta efter en operation, eftersom detta är en påräknelig följd av operationen.
Något som är viktigt att beakta är att samtycke krävs innan en åtgärd vidtas. Patienten skall även få information om vilka risker en viss behandling kan medföra och vilka risker som finns om behandling inte vidtas. Har inte sådan information lämnats till patienten på ett sätt som denne kan förstå anses inte patientens samtycke vara relevant. Huvudfrågan vid den skadeståndsrättsliga bedömningen är om en patient skall ha rätt till ersättning för en skada som har uppkommit genom en behandling där giltigt samtycke inte har lämnats. Denna fråga blev aktuell i ett rättsfall där en kvinna hade operarat sig med anledning av höftsmärtor. Innan operationen informerades kvinnan att operationen skulle luckra upp nerven. Dock behövdes nerven skäras av vid operationen, vilket ledde till följdsmärtor. Risken för en sådan komplikation var cirka 20 %. Patienten krävde därvid ersättning för den skada hon hade drabbats av. Högsta domstolen påpekade att kvinnan borde ha underrättats om att det kunde bli nödvändigt att skära av nerven. Det allmänna samtycke som hon hade lämnat till operationen omfattade därför inte den åtgärden. Dock konstaterade HD att detta inte skulle medföra skadestånd utan vidare. HD konstaterade vidare att den medicinskt riktiga åtgärden var att skära av nerven och det hade knappast vara möjligt att göra det vid ett senare tillfälle efter att ha inhämtat patientens samtycke. Därför ansågs det vara försvarligt att läkarna hade valt att skära av nerven i den situationen.
Från rättsfallet kan man för det första utläsa att ett allmänt samtycke till en operation inte godtas som samtycke till åtgärder där man borde ha inhämtat ett informerat samtycke. Vidare kan utläsas att underlåtenhet att inhämta samtycke inte måste innebära att skadeståndsansvar uppkommer, utan att bedömningen måste utgå från omständigheterna i övrigt. Det bristande samtycket beaktas som en del av den allmänna culpabedömningen istället för en omständighet som ensamt föranleder skadeståndsansvar. För att skadeståndsansvar skall uppkomma krävs även att det föreligger adekvat kausalitet mellan det bristande samtycket och skadan. Det torde krävas att patienten inte hade samtyckt om han hade blivit tillfrågad. Om ett avsteg har gjorts från vad som är medicinskt motiverat och detta avsteg framstår som klandervärt kan det bristande samtycket föranleda skadeståndsansvar. Man kan även hävda att patientens självbestämmanderätt har kränkts om samtycke inte har inhämtas. Detta är dock en slags ideell skada, d.v.s. en skada som inte kan uppmätas i pengar. Enligt huvudregeln förutsätts lagstöd för ersättning för ideella skador, varför ersättning endast skulle kunna utlämnas i kvalificerade undantagsfall. Vid denna bedömning tas hänsyn till behandlingssituationen, åtgärden som har vidtagits och vilka risker som förelåg samt om patienten hade lämnat sitt samtycke eller inte om denne hade blivit tillfrågad.