Ansvarsbedömningen vid patientskador är svår, eftersom det oftast handlar om att skilja mellan behandlingar som varit korrekt utförda men fått en olycklig följd och rena misstag. I bedömningen måste, förutom riskerna med att utföra en behandling, också riskerna med att underlåta att behandla en patient beaktas. Dessutom kan valet mellan olika behandlingar vara något som vägs in i ansvarsbedömningen. För åtgärder som vidtas inom sjukvården krävs normalt att patienten ges information om behandlingen samt att denne samtycker till att bli behandlad.
Ersättning enligt Patientskadelagen
Huvudlagstiftningen är patientskadelagen och innehåller regler om skyldighet för aktörer inom vårdsektorn att ha en patientförsäkring samt regler rörande själva patientskadeersättningen. En patient kan kräva skadestånd enligt patientskadelagen, men i nästan alla fall lönar det sig att istället kräva patientskadeersättning. Ersättningen kan liknas vid en försäkring snarare än vid ett skadestånd och liknar i många avseenden den ersättning som utgår vid personskador inom trafiken.
Ersättningen gäller för personskador av fysisk- och psykisk natur och ersättningens storlek beräknas med hjälp av skadeståndslagen. Rätten till ersättning bestäms inte genom en oaktsamhetsbedömning. De orsaker till skada som ger möjlighet till ersättning räknas istället upp i en detaljerad lista i patientskadelagen. Några sådana orsaker är exempelvis felaktig diagnostisering, fel på läkemedel, olycksfall i samband med vård och behandling eller liknande åtgärd, för det fallet att skadan kunnat undvikas genom annorlunda utförande av själva behandlingen eller val av annan behandlingsmetod. Vidare innehåller patientskadelagen en bevisregel om att patientskadeersättning endast ska utgå om det är övervägande sannolikt att en patientskada har orsakats till följd av någon av de uppräknade orsakerna till skada.
Vissa typer av skador är dock undantagna och kan inte ge rätt till patientskadeersättning. Framförallt rör det sig om situationer där det varit nödvändigt att behandla en sjukdom, eftersom den varit direkt livshotande eller hotat att leda till invaliditet. En patient får alltså normalt sett räkna med att genomlida de konsekvenser som en sjukdom normalt har, medan onaturliga följder ger upphov till ersättning. Ett exempel är att en läkare vid användandet av en nål råkat träffa en nerv som skadats. Det är ingen naturlig följd av den typen av behandling och således ska ersättning utgå. Detta gäller även om läkaren omöjligt kunnat förutse att nerven låg just där. För att bedöma om en skada orsakats av en felaktig diagnos utgår man från vad en specialist hade nått fram till i sin bedömning.
Informationsskyldighet
Vad som inte regleras i patientskadelagen är huruvida patient ska ges information om behandling samt om patienten måste lämna sitt samtycke till en viss behandling. En annan lag, nämligen hälso- och sjukvårdslagen, säger dock att patienten skall ge sitt samtycke till den behandling läkaren har för avsikt att utföra samt att patienten skall meddelas om de risker som behandlingen medför.
Om informationen till patienten är bristfällig kan patienten komma att ge sitt samtycke till en behandling som innebär långt större risker än vad patienten trodde var fallet. Vid en operation kan dessutom en ny sjukdom upptäckas som kräver ett omedelbart beslut och i ett sådant fall blir informationen till patienten obefintlig. Det kan även vara fallet att patienten ges information på ett sätt som oroar patienten onödigt mycket varför patienten väljer att avstå en behandling och på det viset hamnar i fara.
Domstolens syn på frågan är ett samtycke till ett visst ingrepp inte omfattar alla ingrepp som kan komma att bli nödvändiga att utföra till följd av det ursprungliga ingreppet, men att ingrepp som vidtas utan att patienten först blivit informerad inte alltid medför skadeståndsskyldighet. Det går alltså inte att slå fast någon allmän nivå på graden av information som en patient ska erhålla, utan en bedömning får göras från fall till fall.