När man talar om direkt effekt avses det faktum att enskilda såväl som företag kan åberopa vissa beslut, fördrag och direktiv, som har kommit till genom gemenskapsrätten, direkt framför nationell domstol. Det är en doktrin som har utvecklats till följd av medlemsstaters misslyckade försök att rätta sig efter EU-rätt. Genom en direkt effekt vill man garantera EU-rättens effektivitet, vilket också kan utläsas av franskans motsvarighet till direkt effekt; effet utile. I Defrenne-målet från 1974 påpekade EU-domstolen att det finns två varianter av direkt effekt; vertikal direkt effekt och horisontell direkt effekt. När man talar om horisontell respektive vertikal direkt effekt, handlar det om att undersöka mot vem den enskilde eller företaget kan rikta ett krav på att ta tillvara sin rättighet.
Vertikal direkt effekt är den mest förekommande. Vertikal direkt effekt innebär att en enskild eller ett företag kan göra gällande sin rättighet mot myndigheter i landet och EU:s institutioner. Om en regel inom gemenskapsrätten uppfyller kriterierna för direkt effekt, så menas alltid att regeln har vertikal direkt effekt. Effekten är vertikal på det sättet att myndigheterna och institutionerna står över den enskilda människan eller företaget. De befinner sig inte på samma nivå och därför får deras förhållande en vertikal form.
Även om det är ganska tydligt vad som menas med EU:s institutioner, är det lite svårare att avgöra vad som menas med myndigheter. För att få en klarare bild och underlätta för gemene man, har EU-domstolen arbetat fram ett ganska långtgående resonemang. Det som EU-domstolen fäster vikt vid i varje enskilt fall är inte hur en myndighet är formad, till exempel såsom ett bolag eller statlig myndighet, utan om myndigheten kontrolleras av staten och har större kompetens än en enskild aktör. Kraven är inte kumulativa; med andra ord så räcker det om myndigheten kontrolleras av staten eller har större kompetens och behörighet än en enskild aktör. Statens inblandning i myndighetens verksamhet kan ta sig uttryck i att staten har givit myndigheten en särskild kompetens, att staten har tillsyn över myndigheten eller att myndigheten befinner sig i en underordnad position i förhållande till staten.
Horisontell direkt effekt innebär att en enskild kan kräva respekt för sin rättighet gentemot en annan enskild eller ett företag. Det innebär att texter som tillämpas med horisontell direkt effekt inte bara kan göras gällande mot myndigheter och institutioner utan även privata personer och företag. I praktiken är det främst gentemot företag som enskilda kräver sina rättigheter och då ofta i förhållande till arbetsgivaren. Det bestämmelser som har horisontell direkt effekt är just rättigheter som rör anställning och industriella förhållanden. Vad gäller EU-rättens direktiv, så saknar dessa horisontell direkt effekt. Däremot så tillerkänns de vertikal direkt effekt, de kan alltså göras gällande mot myndigheter och EU:s institutioner. Dessutom har EU-domstolen utvecklat en princip efter Francovich-målet från 1991 där enskilda kan kräva skadestånd av staten om denna inte har genomfört ett direktiv på ett korrekt sätt, till exempel genom att förfela direktivets mål eller syfte.