Principen om direkt effekt är kanske den viktigaste inom unionsrätten och slogs fast genom ett av EU-domstolens mest berömda rättsfall, nämligen det man kallar för Van Gend en Loos-fallet av den 5 februari 1963. EU-domstolens resonemang går i huvudsak ut på att medlemsländerna, genom att tillträda den europeiska unionen, lämnar över en del av sin suveränitet för att skapa en ny gemensam rättsordning. Denna rättsordning skall inte bara komma medlemsstaterna till godo men också deras medborgare. Därför kan alltså fysiska och juridiska personer (enskilda och företag) inom EU göra gällande vissa beslut, fördrag och direktiv, som har tillkommit inom unionssamarbetet, direkt framför nationell domstol. Om en person eller ett företag upplever att dess rättigheter i EU-lagstiftningen inte tillgodoses eller tillämpas av medlemsstaten och åberopar detta i nationell domstol, är domstolen skyldig (om det rör sig om högsta instans, i annat fall är det frivilligt) att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen. Den här möjligheten är också en värdefull kontrollmekanism för EU eftersom man, utifrån begärda förhandsavgöranden, kan sluta sig till om medlemsstaterna rättar sig efter EU-rätten.
Kriterier för direkt effekt
För att kunna bestämma om en regel har direkt effekt fastställdes ett antal kriterier i Van Gend en Loos-fallet. Regeln skall vara tillräckligt klar. Med detta menas att det skall vara möjligt att utläsa en rättighet utifrån regelns ordalydelse. För att uppfylla kravet på klarhet skall det inte finnas tveksamheter eller vaga ord som gör det svårt att utläsa regelns betydelse. Regeln skall vara entydig. Med entydigheten avses att den enskilde skall kunna sluta sig till vem som ska garantera rättigheten (oftast är det staten som har det ansvaret). Regeln skall vara ovillkorlig. Den enskilde skall kunna kräva sin rätt utan att detta är beroende av ett villkor eller ytterligare åtgärd från medlemsstaterna. Det väsentliga med det här kravet är att medlemsstaten inte skall få möjligheten att påverka eller ändra på rättigheten för den enskilde.
Vilka texter inom unionsrätten uppfyller kriterierna för direkt effekt?
Genom sina domar har EU-domstolen slagit fast att unionens primärrätt kan ha direkt effekt. Primärrätten är den viktigaste och tyngsta rättskällan inom unionen och består huvudsakligen av unionens grundfördrag (Romfördraget, Euratomfördraget samt Maastrichtfördraget). Även bestämmelser i sekundärrätten kan ha direkt effekt men där är det skillnader på vem som man kan kräva rättigheten av, det vill säga det andra kravet bland Van Gend en Loos-kriterierna. Detta är beroende av något som man kallar för vertikal och horisontell direkt effekt. Sekundärrätten består bland annat av internationella avtal, direktiv, förordningar och beslut.
Det är något komplicerat att tydligt slå fast vilka texter eller regler som har direkt effekt. Detta beror på att det ytterst är EU-domstolen som avgör om en regel har direkt effekt och detta gör domstolen endast då den befattar sig med ett fall (till exempel genom att ett medlemsland begär ett förhandsavgörande). Det kan till och med vara så att en regel har direkt effekt i vissa situationer beroende på vissa omständigheter, medan den inte alls har det i andra situationer.
Direkt effekt kontra direkt tillämplighet
Direkt effekt har inte samma innebörd som direkt tillämplighet. Direkt tillämplighet innebär att rättsligt bindande texter mellan olika länder blir direkt tillämpliga i respektive lands rättordning utan att dessa länder behöver vidta några särskilda åtgärder. De utgör automatiskt en del av intern rätt. I dessa fall har EU-domstolen slagit fast att inkorporering och transformering av unionsrätten inte är tillåten. Det är främst de grundläggande fördragen samt förordningar utfärdade av unionsorganen som har direkt tillämplighet. Principen om direkt tillämplighet är ett resultat av att medlemsländerna godkänt att unionsrätten skall ha företräde framför nationell rätt. Det finns också ett klart samband mellan principen om direkt tillämplighet och den om direkt effekt. En förutsättning för att en regel ska ha direkt effekt är att den är direkt tillämplig och därmed inte kan hamna i konflikt med en nationell bestämmelse. Med andra ord så är principen om direkt tillämplighet en avgörande komponent för att EU-rätten skall fungera effektivt och inte hamna i konflikt med nationell lagstiftning. EU-rätten har på så sätt företräde framför nationell lagstiftning.