Monism och dualism är två begrepp som förekommer i ganska många sammanhang. I denna artikel ligger fokus på hur monismen och dualismen relaterar till olika rättssystem. Frågan blir särskilt angelägen när man behöver bedöma hur ett land ställer sig till internationella avtal som det har slutit. Därför är det befogat att fråga sig vad det innebär att ett rättssystem tillämpar monism respektive dualism.
Monism och dualism härleds från orden mono och duo, vilket betyder ett och två. Orden syftar till att det antingen finns ett rättssystem i ett land eller två rättssystem. Länder som tillämpar monism använder sig av det förra, medan länder som tillämpar dualism använder sig av det senare. Monismen innebär att internationella bindande avtal utgör, tillsammans med landets egna inhemska lagar, ett och samma rättssystem. Anta att ett europeiskt land ansluter sig till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Hur skall detta internationella avtal tillämpas i det egna landet? I och med att landet har ett monistiskt rättssystem kommer innehållet i konventionen få lika stor genomslagskraft som nationell lagstiftning. Konventionen skall alltså inte få en sämre ställning i förhållande till inhemsk reglering. Någon särskild åtgärd behöver inte vidtas från det antagande landets sida. Konventionen börjar per automatik gälla som nationell rätt. Som exempel kan nämnas att Nederländerna har ett monistiskt rättssystem.
Det dualistiska synsättet kräver, å sin sida, större ansträngning från det antagande landets sida. Sverige tillhör de länder som skiljer på internationell rätt som binder landet Sverige och dess egna lagar. Det finns alltså två olika lager i det svenska rättssystemet. Hur blir då internationella avtal en del av svensk lag? Det är här begrepp som inkorporering, ratificering och transformering kommer in i bilden. Det innebär att en grundförutsättning för att ett internationellt avtal skall gälla som lag i Sverige är att en åtgärd vidtas där avtalets bestämmelser tas in i nationell rätt. Då tittar man på om konventionens bestämmelser kanske redan finns representerade i svensk rätt. I den mån de gör detta, så införs inte nya bestämmelser. De bestämmelser som däremot saknar en motsvarighet i svensk rätt måste införlivas i densamma för att börja gälla i Sverige. Det är bland annat därför som ett internationellt avtal inte får en reell betydelse förrän det har införlivats i svensk rätt. Man kan kanske tycka att det vore tillräckligt att landet undertecknar avtalet i fråga, men det krävs alltså mer än så innan de underskrivna bestämmelserna får nationell förankring och tillämplighet.