En fullmakt ger någon en rätt att ingå avtal och företa andra rättshandlingar för någon annans räkning. Den som genom fullmakten får denna behörighet kallas för fullmäktige och den som lämnar fullmakten kallas för fullmaktsgivare. Fullmakter brukar delas in i två huvudgrupper; självständiga och osjälvständiga fullmakter. De självständiga fullmakterna kännetecknas av att de kommer till uttryck genom någon yttre omständighet, som inte har med fullmäktigens egna uppgifter att göra. En osjälvständig fullmakt grundar sig istället enbart på fullmaktsgivarens meddelande till fullmäktigen. En sådan fullmakt kan grundas antingen på ett skriftligt eller muntligt meddelande. Kännetecknade för den osjälvständiga fullmakten är dock att meddelande inte är avsett att visas för tredje man, d.v.s. den part som fullmäktigen ingår avtal med. Osjälvständiga fullmakter brukar ofta kallas för uppdragsfullmakter.
Vad innebär fullmakten?
En fullmakt innebär, som nämnts ovan, en befogenhet för fullmäktigen att ingå avtal för fullmaktsgivarens räkning. Detta innebär att fullmäktigen inte är bunden av eventuella avtal som ingås med tredje man. Istället är det fullmaktsgivaren som blir bunden av avtalet. Dock kan det finnas situationer då fullmaktsgivaren ändå inte blir bunden av avtalet. Detta är fallet då fullmäktigen handlat utanför de instruktioner fullmaktsgivaren lämnat. Detta gäller oavsett om tredje man är i god tro, d.v.s. om tredje man inte inser eller borde inse att fullmäktigen handlar utanför sina instruktioner. När man talar om fullmakter brukar man skilja mellan behörighet och befogenhet. Behörigheten är det som manifesteras utåt, t.ex. att fullmäktigen är berättigad att köpa en viss bil för fullmaktsgivarens räkning. Befogenheten utgörs av sådana instruktioner som lämnats särskilt till fullmäktigen men som inte får visas för tredje man, t.ex. att bilen inte får kosta mer än 100 000 kronor. När det gäller uppdragsfullmakter finns det ingen utåt sett manifesterad behörighet. Därför brukar man säga att behörigheten är densamma som befogenheten. Vilket innebär att det för tredje man inte blir någon skillnad vare sig fullmäktigen överskrider sin behörighet eller befogenhet. Fullmaktsgivaren kan då ändå inte bindas av avtalet.
Fullmäktigens skyldigheter
När fullmäktigen överskrider antingen sin befogenhet eller behörighet på angivet sätt kan visserligen inte fullmäktigen bindas av avtalet. Tredje man kan inte heller kräva fullmäktigen, vilken inte är en avtalspart, att fullgöra avtalet. Är då tredje man helt utlämnad om fullmäktigen handlar på sådant sätt? Nej, tredje man står inte helt utan skydd. En fullmäktig är nämligen ansvarig för att en fullmakt finns när denne handlar som fullmäktig. Detta innebär att en fullmäktig är ansvarig för att denne kan ingå avtal under föreskrivna villkor för huvudmannens räkning. Saknas fullmakt är fullmäktigen skyldig att ersätta tredje man alla skador som kan uppstå på grund av avtalet inte kan göras gällande. Skulle det vara så att fullmäktige håller sig inom ramarna för fullmakten men ändå ingår ett dåligt avtal, t.ex. på grund av att den inte förhandlar så bra som fullmaktsgivaren velat, får fullmaktsgivaren själv stå sitt kast. Man kan i sådana situationer inte klandra fullmäktigen för att denne inte fullföljt uppdraget på önskvärt sätt. Dock får, som nämnts ovan, fullmäktigen endast handla för fullmaktsgivarens räkning om fullmakten fortfarande gäller. Om fullmaktsgivaren vill återkalla fullmakten kan detta ske på samma vis som den gavs till fullmäktigen, d.v.s. genom ett meddelande till fullmäktigen.